Ho ho!

Nu har jag kommit hem till Sunnersta med mitt pick och pack över julen. Det känns jätteskönt, jag har saknat att vara i julstöket därhemma. På Sturegatan är det väldigt... peace and quiet. Det är mysigt på sitt sätt! Men att vakna hemma i sitt gamla vanliga rum är ändå ganska oslagbart.

Pappa tipsade mig om att titta ut genom fönstret för några timmar sen, och var det inte lite snö?! Äntligen! Nu känner man ju sig fanimej bortskämd när det är frost, och så kommer det nåt ännu bättre! Vilken lyx! I och för sig, den kommer väl ha smält innan jag hunnit blinka (den har antagligen redan smält bort när jag skriver det här, för jag har inte kollat om flingorna fortfarande dalar ner)...

Det känns som att jag kämpat för att känna julstämning hela december, och har slutligen kommit på att (bra) julmusik är det som funkar när inget annat gör det. När man haft sönder sitt julpynt i fönstret och inte fått hem sina röda julblommor som man skulle så är jingle bells ett gott substitut.

Dags att sova snart, tröttheten faller över mig nu.

It's time

Jag tror det är dags att byta från hösttema. It's time. Men inte ikväll. Inte just nu.

Gardiner och katter

Ikväll har jag och mamma varit husliga som sig bör och bakat finfina lussekatter! Yum! Vi körde dock inte med bak à la frenzy med pampig julmusik i bakgrunden, julgranspyntning (med inställningen "det är ju ändå julafton typ imorrn"), julgardinsuppsättning och julduksframtagning, pepparkakshusbakning osv, när vi ändå var igång, men för att vara familjen (tidsoptimister hela långa bunten) Helmersson så är det rätt ok att åtminstone ha adventsfikat på G!

Det där med julgardiner föresten, eller säsongsgardiner överhuvudtaget egentligen, jag har kommit på att det är himla synd att många inte hinner göra det där bytet längre. You know why? Gardiner är nåt som tydligt syns att man byter - En vit gardin som helt plötsligt är utbytt mot en julröd med tomtar på kommer nog inte gå obemärkt förbi varken eventuella gäster eller familjemedlemmar, liksom. Många efter jul och nyår tror jag känner att det ska bli skönt att få plocka bort vintern och julen i hemmet och vänta in våren, men om man haft låt säga de vita gardinerna i köket under både hösten och julen blir det ju ingen stor förändring sen! Det har varit vita gardiner hela tiden, och komme vara vitt antagligen ganska länge till. Känslan av nystart och vårkänslor försvinner, just för att man missar ombytet av gardinerna! Hänger ni med? Glasklart för mig här borta i alla fall, men ställ gärna med frågor om ni undrar över nåt. Ifall ni känner er färdiga redan kan ni ju hoppa över till sida 23 i textboken och börja jobba med arbetsfrågorna som tillhör det kapitlet.

God natt!

Chill!

Wow! Jag måste bara säga att Mozilla Firefox ÄGER över Internet Explorer. Helt seriöst, äger mer än det mesta! Jag visste det redan förut, men nu har jag fått ännu mer bevis på det! Min dator kanske inte är HELT värdelös ändå (bara på gränsen).

Dessutom så upptäckte jag idag att jag gillar en viss grad av rörighet. Mitt "matbord" är perfekt stökigt, till exempel. Inte sådär överröst med prylar så man inte ser ett god damned thing utan att behöva lyfta på en miljard bråte först, utan bara sådär lagom. Lite papper här, lite prylar där. Ett ljus här, en pepparkvarn där. Några pennor hit och några kvitton dit. För att citera en viss axel så är det så himla okej.

All for now, don't chew a cow!

A little less conversation

KAOSVÄDER! Men bara man är inomhus eller utomhus med värdiga kläder så är det ju hur härligt som helst! Finns det nåt bättre vinterväder än när det INTE är tö? I don't think so!

Jag varnar för förvirring i texten!
Idag har vädret trasslat till det för mig. Det som hände var att jag sov skitdåligt i natt. Jag bor ju på fjärde våningen, så det ven verkligen i knutarna, jag vet inte hur många gånger jag vaknade av hur jag hörde hur träden ruskade utomhus. Jag skulle börja på ica-hörnan kvart i 7, vilket jag hade lite panik över, för jag insåg ju (varje gång jag vaknade, alltså tänker jag följande ungefär en miljon gånger) att jag skulle blåsa av cykeln om jag skulle försöka med det, och det skulle ta mycket längre tid att gå och jag var ganska rädd för att ge mig ut. När jag vaknade såg det ju ut som hela Ringgatans allé av träd för att de lle ligga brutna över vägen. Det blåste VÄLDIGT mycket, enkelt uttryckt. Vad som också störde nattens sömn var att jag tänkte (också varje gång jag vaknade) att jag skulle få ringa chefen och säga att jag inte kom ut ur huset. Väldigt oavslappnat läge.

Som jag tänkt så ringde jag chefen och han var självt totalt insnöad där han bor, och han föreslog taxi. Problemet var bara att det var inte bara han som tänkt på det alternativet i ovädret. Det gick inte att komma fram till växeln nånstans, och istället för att slösa pengar och tid på att försöka komma fram så tog jag bussen. Och kom en timme försent till jobbet. Stackars göran, han hade stressat ihjäl! Vanligtvis är man två personer som öppnar, men han hade fått göra allt själv...

Det knäppa är att när man går upp så fruktansvärt tidigt så blir man trött så tidigt. Det är lite sämst. Men man tar ju igen det!

... och så rullade det mot ytterligare en helg.

Jag minns studenten...

Sötaste systrar!
Hanna, härligt full i fan!
En version av många, med fuskchampagnen i mitten!

Relativ tid

Tiden går fort, men ändå så långsamt! Jag undrar hur många veckor sen det är som vi var på reccegask. Jag minns när jag, Vera med flera kom fram till att det bara var 5 veckor sen vi var på den gasken. Vad sjukt förvånade vi blev! Öppna munnar, vilt gestikulerande osv. Det kändes som att det var så himla länge sen och att så mycket hade hänt dittills. Fatta vad mycket som hänt nu! Nu är det nästan december ju och jag längtar så fruktansvärt till julen! Och advent! Ljus, glögg, lussekatter, julgodis, CHRISTMAS CAROLS à la Frankie, King Cole, Crosby och JustD! Jaaa! Hm, kanske beror på att jag tryckt i mig så mycket pepparkakor på jobbet redan... Mersmak, liksom. Men nåja, livet tuffar på. Och jag har fått varenda öre tillbaka från min kära Nordeabank, efter biljettköpet från konkursdumma Sterling! Thank god for that!

Vändningar

This is the strangest thing. Just nu sitter jag i Miriams rum och skriver på hennes fina lilla macbook. Men själva Myran är inte hemma. Jag är väldigt glad iaf över att jag är här, för hennes lägenhet är hur mysig som helst (även om det är ännu mysigare när hon själv är hemma...), och jag kan spela piano och uppdatera mig på facebook på samma gång. Det är märkligt hur man vänder problem till lösningar. Problemet spela piano blev till Lösning Myran, som ett konkret exempel! Fast ibland har man problem som är väldigt svårlösta. Typ när man DUBBELBOKAR JOBB, som jag lyckats göra. Yay mig. Åh! Nu i helgen ska jag nog hem till Sunnersta och njuta av potatis och familjärt sällskap. Det känner jag för!

Yes, it's a sunday

Jag är som en jävla jojo. Humörsvängningar? Jo, du. Jag börjar lacka på mig själv! Det är inge kul att ena timmen tycka att allt är så perfekt och nästa timme är jag precis tvärtom. Tvär. Kanske har med att jag äter ensidigt? Det betyder typ... mycket pasta och lite broccoli. Lite potatis och mycket peppar. Inte för att peppar är speciellt energirikt, men jag har peppar på allt så det känns som en maträtt i sig, typ. Jag ska börja köpa potatis! Jag är så less på pasta så det finns inte. Nej men humörssvängningar kanske är sånt man får ta. Trots allt är jag ju tjej.

Vuxenpoäng

Det var länge sen jag var så här sugig på att uppdatera bloggen, men jag har goda skäl. Jag saknar internet. Jag börjar vänja mig vid att inte vara inne varje dag och kolla mejl och sånt men det är fortfarande väldigt opraktiskt. Väldigt, väldigt opraktiskt. Förhoppningsvis så fixar det här sig snart, har tänkt skaffa mobilt bredband vilken dag som helst... Tills dess är biblioteket min räddning, i princip!

Allt har gått i rasande fart de senaste veckorna. Jag bor inte hemma längre, har tagit körkort, har börjat på ett nytt jobb... det är ganska många vuxenpoäng, eller hur? Men det här med att flytta hemifrån komplicerar saker och ting också, det är inte bara chill med egen bostad. Min post går till exempel fortfarande hem till Sunnersta. Bökigt. Sen är det det här med att köpa mat själv. Det är härligt att bestämma själv vad man ska äta men inte alls bekvämt när man är så begränsad i antalet ingredienser hela tiden. Palla tvättstuga, så tills vidare tvättar jag fortfarande hos mamma och pappa. Men det är tills jag känner mig ... redo för att köpa tvättmedel och fixa med tvättider... Nej, jag orkar inte med det som det är nu. Och sist men verligen inte minst (jag funderar på det här mest av allt, typ), jag har inget piano på sturegatan, så jag måste åka HEM för att öva, vilket är stressigt! Jag vet att det är ohållbart i längden men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det... Nu ska jag gå och klinka lite i alla fall. Imorrn får jag äntligen träffa min lilla nyfödda systerson! Åh!!

Stressen tar över ikväll. Det är för mycket som står osäkert, för många kansken, för få säkra kort på handen. Förhoppningsvis går allt åt mitt håll veckan som kommer, åt rätt håll, och förhoppningsvis försvinner den obehagligt omkringdansande känslan i kroppen snart. Väldigt snart.

Lämna det åt skogen!

Varför är höstens trendigaste färg smutsgult? Vem passar naturligt i den färgen?! Jag undrar hur klädmakarna har tänkt, måste varit nåt i stil med "Nu måste vi slå våra smarta huvuden ihop för att sälja så mycket av det här plagget som möjligt; låt oss tillverka det i normala färger som passar alla, såsom grått, vitt och svart. Och smutsgult förstås, det kan aldrig gå snett."
Eller... INTE?! Nånstans gick det ju väldigt tragiskt snett!

... och självklart ser det ju snyggt ut på henne.

Det är inte träden, det är skogen

Det är så lätt att bli nostalgisk! Inte bara nostalgisk som i "jo men den där tiden var rolig, men det var då", utan att man verkligen känner hur man längtar tillbaka, delvis kanske för att... man kommer inte uppleva det igen. Det är som att man inte kan uppskatta saker till jättefullo innan det har passerat och man inte kan greppa det längre.
Av en händelse fick jag upp en handfull bilder på olika festsammanhang från trean, och det slog mig så tydligt att det är passé. Det klart jag tänkt förut, många gånger till och med, att nu startar man om på ett sätt, bort från gymnasiet och mot nåt nytt, bla bla bla. Men alla människor som försvinner åt olika håll har jag lite svårt att vänja mig vid, trots att jag borde vant mig vid det här laget. Jag längtar inte tillbaka till skolan, men det är alla människor tillsammans som jag saknar. Det är nog så det ligger till.

Höst #fin vs. höst #grå

Åh, vilket härligt väder! Visst får man lust att bara vara ute och sparka runt löven på marken? Det är sånt man ska göra när man inte har nåt vettigare för sig! Så här tänker jag mig höst, inte när den är sådär otrevligt brun och regnig.

Meeeeen då! Jag måste ändå åka till hum c och hämta ut min rättade uppsats idag. Skulle hellre slippa, och ta en promenad under tiden det kommer ta istället... nåja.

Ofta tänker jag att jag ska blogga. Det är inte heller sällan som jag går och funderar på nåt eller får en snilleblixt och sen tänker att jag ska blogga om det. Men sen när man sitter här framför skärmen med kalla fingrar och tristess i tankarna då hjälps det inte. Min inspiration dör och blir lika med noll.

We thank the lord

Wow, KEANE! Hur kan jag ha missat dom? Det är så härligt flöde i låtarna och ligger inte i dumt tonläge att sjunga med i, för en gångs skull (till skillnad från typ... coldplay och the ark). Och! Virusen vi hade på datorn är numera ett minne blott. Thank GOD.

En snabb fundering

Om man hellre läser Vi bilägare än Ny teknik, vad säger det om ens person då? Jag har ingen bil än, jag har inte ens körkort!

Från lycklig till störd

Åh! Ibland blir man så glad! Jag är på sluttampen av mitt städeri (räck upp en hand hur många som funderat på innan hon/han somnat hur det gick med min städning i mitt rum. Jag räcker inte upp min.) och jag hittade något jag saknat i typ ett år. Min älskade perfekta ... neccessär. Tada! Jag som trodde den var förlorad för alltid. Den låg inmosad bakom en skrivbordslåda... Ett utmärkt exempel på hur värt det kan vara att städa lite ibland. Nog tjajat!

Karin är i Nice och latar sig vid sin fina lya vid rivieran och pluggar franska och idag har Tam åkt till Holland. Tomt! Och (från det ena till det andra) har vi MASSOR med virus på datorn, den överlever knäppt och nämnt. Nätt och jämnt. Tack så jättemycket, verkligen. Det är precis sysselsättningen jag behöver: när jag behöver datorn och gå in på en sida tar det dubbelt så lång tid som annars! Härligt tidsfördriv när man inte har nåt bättre för sig! Don't we just ALL LOVE fucked up idiots som sysslar med sån här värdelös skit?

Städerska sökes

Mamma och jag organiserar middag. Varma färska rödbetor med fetaost... mm, vad gott!

Jag får lätt ångest varje gång jag går in i mitt rum nu för tiden, och så har det varit i flera veckor tror jag. Det är så trist att hela tiden påminnas om hur stökigt det är där inne och framför allt påminnas om hur fint det skulle kunna se ut om jag bara tog mig i den där skjortkragen jag aldrig verkar ha på mig och fixade till det nån gång. Jag menar, hur jobbigt kan det bli? Och det dumma är att om man väl börjar städa iordning, kommer man på massor med tilläggsstädning man kan göra efter att man plockat bort och iväg all vardagsskit. Typ som att dammsuga (om det nu tillhör kategorin tilläggsstäda eftersom det är ganska basic...). Eller röja upp i garderoben. Eller klä av skrivbordet lite mer så man får mer plats. Eller byta sänglakan. Eller rensa skrivbordslådorna (hua!). Nej, vad mycket tyngre görat blev nu då helt plötsligt när det blev satt i pränt. Det KAN leda till att man blir asdriftig å andra sidan och får jättelust att göra allting! Positivism, kom fånga mig! Jag tänker faktiskt städa idag. Skjorta på!

Vykort från Rhodos

Vad man börjar längta efter den varma semestern när sensommaren och kylan börjar krypa sig på och allt börjar återgå till det normala igen...

What?

Stopp och belägg!! När fan hann det bli augusti? REDAN?!

Är i princip redan på Kvantum!

Jag jobbar. Jag vill vara lediiiig! Men fördelen med att jobba intensivt är att man verkligen är tacksam över tiden man faktiskt är ledig på, på riktigt. Till exempel så uppskattas kvällen och sovtiden till 1000 % ! Jag hatar verkligen, verkligen inte mitt jobb, men det är tungt att gå upp på morgonen. Och när man väl är där så jobbar man ju på och det är trivsamt, men det är den där bristen på ledighet när alla andra har semester och latar sig på olika håll som man blir lite avis på.

Men... jag får ju motion på vägen. Och hur mycket frukt och limpa och kaffe jag vill på rasterna. OCH kosing däremellan! Nej, det måste väl ändå vara morötter nog. Man ska vara nöjd med allt som livet ger! Men fortfarande...

Sommarlov

Vad det är skönt att vara ledig efter att ha jobbat massor i helgen! Men jag ska snart gå och sova och repa min sömn lite. Inte repa som repa-förstöra utan repa-reparera alltså.

Jag har upptäckt Duffy! Motown-soundet är jag svag för och bakgrundsslingorna i Mercy är härliga! Men jag avskyr hennes (artist)namn för det låter så mjäkigt.. hon förtjänat nåt snyggare namn som får en att tänka på artisterna som hennes musik liknar. Jag tänker typ the Supreemes. TYP. Men för att återgå; hur coolt låter Duffy på en skala liksom? Jag tänker rosa fluff, typ... Men hon kanske gillar sitt namn och aldrig tänkt på att det låter som namnet på en hårig soffa på Ikea eller en mjukishund.

...Allow me!

Tillåt mig tokdissa Sverige. Ge mig lite fint väder som varar längre än fem små fjuttminuter! Ena sekunden är det sol och varmt, andra sekunden molnigt och regn i luften! Omöjligt att rätta sig efter. Nej. Tack.
Sluta blås så förjävligt så jag kan cykla till stan igen! Jag vill inte ta Uppsalabuss och rätta mig efter deras galet dåliga tidtabell. Om det blåser blir jag så förbannad på cykeln så det är inte värt det. Fy!

Har vi inte under våra 12 år i skolbänken slitit ihop möda så vi förtjänar att just den här sommaren blir värd namnet innan vi blir galna och vuxna på riktigt? Snäääääälla cut us some slack och ge oss nyblivna och solkranka (jag vet, jag ska inte klaga som just varit utomlands men nu gör jag det ändå) studenter lite valuta för sommarens lediga dagar! Snälla SÖTA rara!

Underbart

Underbar student. Underbar Greklandsresa. Underbart att vara hemma igen.

Underbara sommar (trots spöregnet som väntade när vi kommit hem...)!


I UNT! :)

På väg.

Klockan är 04.39 och jag ska snart åka iväg till Arlandas terminal 5. Rhodos! Det ska bli underbart underbart men det smärtar lite att behöva åka ifrån allt och alla, även om det bara är för bara en vecka. Vi ses snart igen!


Och det är ju så här ön ligger i förhållande till Turkiet och Grekland (till vänster, fan det fanns ju inte med på kartan!)!

Ingen countdown. Bara lite...

Tamara tjatar dygnet runt om exakt hur många timmar det är kvar till studenten. Det driver mig till vanvett, men jag har bestämt mig för att låta henne hållas de (få) timmar som återstår för att inte vara tråkig. Det är trots allt jävligt coolt att vi går ut om två dagar, även om det har blivit så hypat att jag samtidigt vill kräkas på det. Men det här är väl i princip det mest hypade man kommer vara med om i ens liv.

Våra lärare bannar oss för att vi inte kan studentsången, men jag håller fast vid mitt argument "När skulle vi ha lärt oss den?!". Jag tycker fortfarande att mittendelen av melodin är helt knasig och inte alls speciellt peppig, och vad är grejen med när vi knyta förbund i den lund ...? Vadå knyta förbund i en lund? Det låter ju, som Vera sa, snarare som att det handlar om fishy-fishy-affärer. Det hela känns väldigt old fashioned och det... kan det väl i och för sig få lov att göra förresten.

Det finns så mycket jag vill minnas av de här sista veckorna av gymnasiet, men hur allt ska få plats i minnescentrat är ju en fet gåta!

Tyvärr.

Jag har blivit en usel bloggare! Men vaffan det är ändå ingen som har tid att läsa massa jäkla bloggar när man är fullt sysselsatt med att förbereda sig för studenten! Så jag är förlåten!

Bollen har börjat rulla, snurran har börjat spinna. Allt är satt i rörelse.

Rött är väl inte sött?

Det finns en anledning till varför jag inte använder rött nagellack stup i kvarten. Anledningen är de fula ... fartränderna som blir som lämnar märken på allt man tar på (LÄS PAPPER). Jag menar inte att lacket aldrig torkar, utan man skaver snarare av lite färg sekunden efter att man tagit tag i nåt. Så alla skrivblock blir fulla med röda streck så fort man fått den brighta idén att måla naglarna röda... Men jag antar att man kan se det positivt, tangentbordet klarar sig i alla fall från färg.

Inte slutet, bara början!

Wow, har just haft sista skrivprovet i gymnasiet. Det känns fantastiskt, men ändå som att det är nån annan det gäller. Min spontana reaktion till denna någon är typ "Vad kul för dig, det måste kännas skönt", men samtidigt räkna upp för mig själv hur många prov jag har kvar. Och så inser jag att det ÄR mig själv det gäller, det är faktiskt jag som inte har några fler prov. Nej, det här med studenten är bara så konstigt... Det är sista hit och sista dit, sista det här och sista det där, dagarna känns kortare och veckorna krymper ihop mer än vanligt och allt går mot sitt SLUT. Man kan ju undra när första nånting kommer...

Med risk att låta alldeles för deppig...

Hjälp! Tänk när man inte längre hör syrsorna. Blir man ledsen då eller märker man det inte? Blir man galen av att inte veta vad man inte hör? Och tänk när man inte hör hur humlorna surrar i träden och runtom en. Då finns det ingen förvarning innan man sätter sig på det förrädiska livet och gör illa sig. Då hör man inte längre den febrila aktiviteten i luften. Tänk när guldkanten på ens tillvaro driver iväg och långsamt tynar bort utan att man kanske ens märker det, det gör mig ont att tänka på.

Tänk inte, bara skit i det

Jag hörde att om plommonträden blommar mycket så kommer det bli mycket regn under den närmsta tiden. Fnys. Säkert. Hädanefter tänker jag helt slå dövörat till alla korkade som försöker spå om sommarvädret. My ass att det kommer bli en regnig sommar bara för att det typ i november snöade. Vädret lever sitt eget liv. Ja? Inte ens dom som ska kunna nåt om väder kan lova hur vädret ska bli dan därpå, trots att de är utbildade om vindar och olikartade fluffiga moln, så vaffan... Det är tyvärr, tyvärr dömt att misslyckas.

Fast jag kommer ju glo på det kommande vädret innan studenten i alla fall. Om det ser ut att bli bra väder är det bara att väcka de naiva tankarna till liv, typ "det är en stor sol rakt över Uppsala, sånt ljuger de aldrig om". Om det ser ut att bli dåligt kan man trösta sig själv med att tänka "men vadå, det där betyder ändå ingenting, det som står i tidningen stämmer ändå aldrig". Sådär, alla problem lösta!

Mandoyra!

För snart en vecka sen visades en halvtimme på svt från Mando Diaos konsert på Cirkus i Sthlm, samma konsert där jag och mina kompisar står i publikhavet! Vera filmades flera sekunder i närbild (haha nu är du kändis, Vera!) och tydligen såg man ... halva mitt ansikte nån gång också. Oavsett om jag kom med på tv eller inte så är det inte utan att man får lite återfall...! (plus att det är Mando man vill se på tvn, inte sig själv egentligen) Imorrn kommer Hurricane Bar med posten!

När trädknoppar slår ut...

När jag gick hem för några dagar sen gick jag genom Ultuna och passerade hela SLU-området. Det surrar av aktivitet från byggnaderna där, jag vet inte om alla har lagt märke till det; fläktar och apparater med prover och gud vet vad står på dygnet runt och ger ifrån sig ett nästan omärkbart surr. Men jag märker det, kanske för att det är ett ljud jag förknippar med hur det var på pappas jobb, som låg mitt i denna universitetssmet.

Jag älskade att följa med till dit pappa jobbade, trots att jag inte var särskilt gammal då, och jag kommer fortfarande ihåg precis hur det var. Jag minns de röda stenplattorna och lukten av trapphuset. Jag minns de högt uppsatta gullysande ljusbollarna och hur jag tvingades rikta huvudet mot taket för att se dem. Jag minns hur jag brukade rusa uppför trapporna, upp till pappas instutition, bara för att sen behöva stå och vänta på att han skulle komma ikapp och låsa upp den tunga glasdörren. Jag minns hur spännande det var att gå i korridoren och titta på alla främmande kartor och tavlor som hängde på väggarna.
Pappas arbetsrum andades kemi. Labb. Inte som kemilabb när man står i ett dragskåp i skolan och har allt materiel samlat på en vagn, utan tänk dig ett helt rum fullproppat med den mest spännande kemiapparaturen du kan tänka dig. Det innehöll så mycket mer än ett dragskåp. Riktig kemi!

Jag tänker aldrig bli nån form av kemist, men jag inser att kemi lär ju vara så fruktansvärt mycket mer än skolans form av kemi. Det är ingen nyhet, jag vet, men det är väldigt lätt att glömma när man måste snurra in sig i otaliga begrepp och formler...

Ju galnare desto mer cred, glöm inte det!

Havet är djupt!

Det viktigaste med de skivor man ska gå på är ju att man har godkänd kostym, visst är det så? Och vi snackar inte kostym som i men's version med näsduk, skjorta, manchettknappar och blänkande skor, utan kostym som i utstyrsel. Det är verkligen en del av hela fenomenet skiva, speciellt på de skivor som, inte för att låta löjlig, står en lite extra varmt om hjärtat! Så känner jag i alla fall. Den senaste veckan har det nog knappt gått en dag utan att jag funderat på vad jag har hemma i garderoben som skulle passa till olika teman, eller vad jag behöver ge mig ut på stan för att jaga efter. Idéerna irrar omkring. Ibland är det en jävla plåga att bry sig för mycket, men ibland kan man faktiskt glädjas åt detta eländiga personlighetsdrag!

Join the navy den 22:a maj! Kasta loss och festa med oss!
(mer reklam än så för det blir det inte på den här bloggen)

Sprudlande kärlek

Jag älskar att tacka nej till att göra saker för att man måste prioritera skittråkiga saker. Jag älskar att plugga eftersom det är så fruktansvärt roligt! Jag älskar att sitta inne när hela världen sitter ute och lapar sol och latar sig.

Jag älskar att det är så jävla kul med slutspurt.

Hurra för blomster.

Peppar, peppar

Sol! Har det gått så långt nu att vi kan lita på att det inte kommer börja snöa igen? Jag drömde iaf att det snöade, men det behöver ju inte betyda nåt.

Nej, när den blåa skillan slagit ut vid Rektorsvillan bredvid Katte och bombarderat gräsmattan, då tror jag faktiskt vi alla kan pusta ut! Och eftersom den har gjort det nu så måste alltså det betyda att faran är över. Nu kommer den delen av våren jag tycker om!

Chili con carne!

Jag har kommit fram till att man skulle ju vara med i en sån där grym A cappella-grupp, typ the Real Group! De samlar liksom alla svåra saker som finns med att sjunga, i princip; sjunga utan komp i liten grupp, utan att kunna stödja sig av instrument eller nåt annat. Det kräver väldigt, väldigt duktiga musiker! Det kan bli så misslyckat men det kan också bli så sjukt bra, och när det blir så pass bra är det ju så fruktansvärt värt!

Dagar som börjar snett kan vridas rätt

Imorse vaknade jag på helt fel sida. Fan vad sur jag var när jag cyklade till skolan, och av ingen speciell anledning. Suck! Men se, solen skiner, blommorna slår ut, värmen sprider sig! Man kan inte låta bli att smittas; nu är jag verkligen inte sur längre!

Tack för att jag inte föddes på en gigantisk räkmacka!

Det måste vara så jävla painigt att vara en del av kungafamiljen. Och då menar jag inte "oj vad jobbigt att ha en massa pengar och underbara galaklänningar, träffa inflytelserika människor, bla bla" utan jag tänker på att de var och en är ett ansikte utåt hela tiden. Till exempel lär det tas en massa äckligt inställsamma bilder på dem stup i kvarten, som sen trycks upp på vykort och sånt till allmän beskådan. Och det är inte bara en person som ska bli bra, nej, det är fem stycken som ska stå och inte alls se uppstyltade och tråkigt uppradade ut i sina band och glittrande tiaror eller kostymer. Stackars satar! Resultatet ska väl visa upp nån slags perfektion, "titta hur bra vi har det", men jag har aldrig i mitt liv sett ett bra kort på kungafamiljen. Aldrig! Så det budskapet misslyckas ju. På den senaste bilden jag stötte på, tittade prinsen under kameran (eller bredvid, går att diskutera) och prinsessan såg rent ut sagt äcklad ut, till exempel. Inte okej!

Missförstå mig inte, jag har inget emot kungahuset, men man kan få vara lite glad över att ett stelt leende à la "Jag har redan lett på 2000 bilder idag och jag stryper fotografen snart eller spetsar honom på min tiara" inte finns utspritt på en över hela världen. Ett tusenfaldigt tack!

Apropå matteprov.

Haha, här har Vera just kommit på att man kan rita på miniräknaren. Tror jag. Hennes min (entusiasmen!) är guld värt! Love it!

Ja herrejävlar

Man bygger ju och har sig till max här i Uppsala, det är ju bara att konstatera. Detta resulterar alltså i att det finns massor med öar av såna där stora lyft..kranar. Jag vet inte vad de heter, men ni vet, de skyhöga sakerna som är minimastlånga, gula och är format som ett litet r, typ. Men hur byggs de upp? Man ser aldrig upp- eller nermonteringen, bara att de en dag står där eller att de en dag har försvunnit. Är det som en legosats som man bygger upp? Antagligen på ett vis eller annat, men hur går det i sin tur till då? Gubbarna måste ju hänga och dingla på nåt sätt i de där ställningarna när det sker. Men jag fattar ändå inte riktigt. Och jag VET, det tillhör kanske inte de mest nödvändiga sakerna att veta i världen, men nåt huvudbry måste man ju ha, eller hur?

Retro

Vad är det som gör svartvitt så snyggt? Varför skulle skulle ett foto med färgerna svart, grått och vitt på något enda sätt kunna göra ett motiv intressantare än ett i färg egentligen? (jag vet att de inte klassas som färger men skitsamma) Borde inte färg vara det snyggaste och bästa alternativet? Man skulle ju kunna tycka det. Men det är nånting lockande med b&w, jag måste nog erkänna det. Och stilrenhet. Kolla bara på hur bloggen ser ut, det är ett konkret exempel. Är inte det stilrent och svartvitt? Svar jo. Är inte det retro? Mjo.

Svartvitt är retro. It's back och har varit tillbaka ganska länge också. Vi tröttnade kanske på att se allting så väldigt autentiskt. Det var inte konstnärligt nog, så man gick tillbaka till de gamla metoderna. Som t.ex svartvitt. Liksom man nu går tillbaka till stora 70-talsmönster, leopardmönstrat, medaljongtapeter, hög midja ... jag behöver inte fortsätta. Kanske det är så: Vi tröttnar på det som är och så gräver vi djupare bakåt i tiden och knyter ihop nya trådar och så blir det som det blir.

Men det är säkert inte bara jag som funderat på vad man kommer tänka tillbaka på om decenniet 2000-2010 i framtiden. Vadå, typ att man stal från andra decennier? Det är ju bara löjligt! Ja, svartvitt i all ära, och nyskapande baserat på gamla idéer också i all ära men kommer det komma ett nytt årtionde som är riktigt utpräglat? Som 80-talet? Eller 60-talet? I do wonder.

Vi är hungriga nu! Vi vill gå och äta! Vi pratar i plural fast det egentligen bara är jag. Men vi är lite schizofrena just nu.

Vi vill få tiden att gå.
Vi vill lyssna på musik.
Vi har precis skrattat åt att Vera råkade hoppa in på en sida som heter plurk.com istället för facebook.
Vi vill sjunga!
Vi är så jäkla hungriga.
Vi vill lyssna på brittish speaking!
Vi vill måla på väggar och städa och vara kreativa. (jo, städning är visst en kreativ syssla!)
Vi ska få födelsedagspresenter och tårta imorgon, det ser vi fram emot!

Men framför allt vill vi äta.

Och med vi menar vi jag.

Valborg har makten

Jag tänker inte säga så mycket mer än att jag haft en bra 19-årsdag. Tack till er som förgyllt den! :)

När jag åkte bussen hem och den tog sig uppför Slottsbacken råkade mitt huvud vara vridet åt samma håll som slottet. Har ni sett att de planterat en miljard krokusar i massor med färger vid gräskanten? Det har de gjort i alla fall, och det ser jättevajert och vårigt ut. Men det kommer det inte göra så länge till, tänkte pessimisten (ehm, realisten) Martina Helmersson. På sista april kommer de ändå bli totalt mosade av dumma, glada och framför allt fulla, youngsters som inte har nåt bättre för sig än att hänga där. Hejdå krokusar, det var synd att ni blev nertrampade precis när gräset börjar bli fint grönt igen och ni skulle stått som praktfullast. Too bad att Valborg råkade stå i vägen för er. Och tro inte ni kommer få stå kvar nästa år heller, det kommer vara precis samma visa då som det var förra året och som det kommer bli i år. Ja fy fan, de där stackars utsatta blommorna har det inte lätt här i världen.

Snow Patrol - Chasing Cars

Jag vet. Nu gör jag det igen, men jag skiter i det.

Jag blir sjukt vemodig av flödet och stämningen i låten. Och det får mig att gå in i nåt slags stilla tillstånd.

Ni har hört den på radion, men ni vet inte vad den heter. Jag lovar.

...

If I lay here

If I just lay here

Would you lie with me

And just forget the world

Forget what we're told

Before we get too old

Show me a garden that's bursting into life

...

Den där mr Darcy...

... vill man ju bara HA! När han spelas av colin firth menar jag. Även om han är en prick i början så artar det ju sig på slutet. Åh!

Haha!

Kontakt, ja!

Nu, mina vänner, kan vi leka igen! Vera, no more "jag ska bara", och prioritera att sitta hemma och klicka, klistra och greja framför datorn, framför att ses i skolan och hänga! Jag saknar er!

Livet leker - liket lever

Gud vilken stress, jag tror jag går av! Katteboken skickas iväg imorrn till tryckeriet... fan... Jag är helt slut i huvudet, jag förstår inte hur jag ska kunna gå och lägga mig nu och faktiskt somna. Jag förstår inte hur jag ska kunna sova ens om två timmar. Och sen... vakna och jobba ytterligare en dag 12 timmar framför en dator. Jag tror vi alla 4 går av snart! Men jag dör hellre av stress och har lite kul under tiden än dör av stress och räknar minuterna! Det tackar vi för.

Less is more

Kan inte alla jävla högskolor sluta trackassera oss stackars snart-studenter... Jag vill inte ha så mycket information att jag skulle kunna fylla hela mitt rums tomyta med det, det är så himla onödigt! Nej tack, jag vill inte plugga i Linköping, nej jag vill inte bli Civilingenjör för femtielfte gången, nej tack! Låt mig vara, laissez-moi tranquille, leave me alone! Har vi inte beslutsångest så det räcker?!

Varföööör

Idag när jag skulle skriva ut en grej i en av våra crappy datalsalar, plus ändra några få rader i texten, tog det mig en halvtimme. En halvtimme. Som att man har tid! Den hängde sig och var råseg allmänt, ni vet hur en seg dator funkar och ni vet antagligen också hur irriterad man blir. Jag brukar bli rålack efter ett tag.

Katedralskolan är en s.k "språkskola". Där finns massor med språkkurser och språklinjer, alltså. Vi har inga datakurser, som på GUC eller Skrapan, där datorerna lär kräva en viss standard tänker jag mig... Och det är det enkla svaret; man måste inte satsa på datorstandarden på Katte så det satsas inte, helt enkelt. Det måste vara så! Vanligtvis har jag inga problem med att vi inte jobbar med datorer speciellt mycket på lektioner, men när systemet klappar ihop; dator efter dator craschar, och bläcket gått slut på alla skolans skrivare och det tar år och dar att byta patroner, då måste man börja fundera. Och klaga. Och stå ut.

Hm, "Gammal, anrik skola" fick precis en ny klang i mina öron... "Mossig, fattig skola" skulle i det här fallet passa bättre. Fan!

(Om du inte gratulerat mig innan dagen är slut om två veckor...)

Ooooh! Jag kom precis på att jag fyller år om exakt två veckor! Inte för att 19 är världens mest händelserika ålder, men what the heck, födelsedag som födelsedag!

Och! Nu är jag redo för att bli morsa kom jag på, jag kan koka rediga och ospruckna ägg nu! Passar bra nu, precis innan påsk och allting.

Lägg ner!

Fan vad jag vill skälla på recencenten som skrev om Mozarts requiem i dagens UNT. Han så mycket som nämner inte ens att gymnasiet var med i kören (han trodde att det var niorna helt själva och han trodde vi var 60 fast vi i själva verket var dubbelt så många)! Tack för den. Han påstår att orkestern bestod av folk från musikgymnasiet och verkar inte ha märkt att medelåldern bland alla pukor och violiner var 30. Och att tre stycken var gravida. Tack för det. Sen kan han inte stava rätt på den mest kända satsen, Lacrimosa, utan stavar med y. Han lär vara både blind och analfabet. Hårda tag, men vaffan. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men vart tog Bragsjö vägen? Nog för att den journalisten gör hårda bedömningar, men har han iaf rätt uppgifter på saker och ting. Man blir ju sur!!

Tillbakablick

Ao ao ao ao ao mina axlar! Aoooo aaaaajjjj..... :( Det blir väl så här illa när man står och koncentrerar sig i hundra år och inte tänker på att axlarna också koncentrerar sig. Öh, på att bli spända, då... I många dagar i sträck dessutom. Meeen jag får väl skylla mig själv, stå ut. Me me me, bla bla bla. Förlåt!

För er som undrar och inte var och lyssnade gick båda Mozartkonserterna jättebra. Det var jättekul och ... jättekul! Men asså Mozart är en liten bandit! Om ni lyssnar på Händels Messias och kommer ihåg "and with his stripes" osv. har Mozart gjort en typ exakt kopia på melodin "kyrie eleison" på ett ställe i sitt requiem. Och Händel skrev sitt först. Problem! Iaf, det verkar som att publiken gillade våra framföranden; igår fick vi stående ovationer av bara läktaren, idag fick det av alla förutom läktaren (eller om dom också stod upp, man kan inte komma ihåg allt) :P Men stående ovationer är definitivt inte allt. Det allra härligaste, "allt", är när man applåderar åt alla medverkande som bugar och har sig, och när man sen själv får göra samma sak och jublet stiger. Jag måste säga att stigande jubel äger!

Snurrigt

Gah! För mycket tider att passa, saker att göra, grejer att inte glömma! Och lilla lilla jag är ensam hemma i stora stora huset. Och så har jag inte ätit frukost. Det kanske känns bättre efter det, låt oss hoppas... Men snart måste jag iväg och passa tiderna, göra de där sakerna och se till att inte glömma det där.

Roliga dagar kan kännas som ett stort aber bara för att det betyder att man får mycket att göra. Hur kan det bli så...

Sommar 2007

Kommer ni ihåg när vi prickade brödbitar i varandras urringningar? Hur vi jagade och försökte kasta oss på varandra för att lyckas? Haha, det var tider det!

Labbpartners in crime

Jag kemilabbade med Vera idag. Frilabbade ännu en kopparlabb, snarare. Pust och stön! Det hela gick ut på titrering och färgomslag. Mm, piece of cake, jag vet. Men... det ena ledde till det andra, och jag tappade den lilla rackarns omrörarmagneten i den allmäna kopparjodidslasken (yuck) efter att jag hällt i fel mängd vätska så jag fick börja om och ja... Det hela slutade med att vi använde bland annat sammanlagt drygt 20 bägare av olika storlek, ALLA smala mätglas som fanns i skåpet (vad de nu heter) och en jäkla bunt pipetter. Haha, jag kan ju tala om att snart hade man inte så stor koll på vad som hade hört till vilken vätska en gång i tiden, och inom kemi är ju sånt där finlir viktigt... tyvärr...

Men jag hade väldigt kul i alla fall; jag misstänker att det var för att jag fick reta Vera lite, nej, ganska mycket... No hard feelings, om Tam varit där hade hon fått den skopan istället. Vad ni än tänker så är jag snäll mot mina kompisar, jag är faktiskt det! Egentligen!

Konsten att koka ägg

Man tycker inte det borde vara så svårt att få till fina, kokta ägg. Hur svårt är det att misslyckas med att släppa ner några ägg i en kastrull och låta dom koka några minuter? Fan, jag misslyckas! De blir goda iof men det blir sprickor och skalet släpper inte sådär fint som de gör när mamma kokar ägg. Men mammor brukar göra såna där enkla saker bättre än en själv. Typ sy i knappar, typ koka ägg, typ göra deg. Men koka fina ägg ska jag också kunna göra när jag blir morsa!

Spontant crap

Shit shit shit shit vad mycket efterrätt!! För mycket, för mycket, för mycket. Underbart, men aj i magen!

På måndag börjar rep inför Mozarts requiem, med betoning på börjar, för resten av veckan kommer vi sjunga hur mycket som helst. Love it. En av våra musiklärare lovprisade oss treor på extramusiken i onsdags för att vi har så fint sound tillsammans. "Den här gruppen skulle bli en fin kammarkör", fick vi höra. Sånt blir man stolt av! Vi gillar dig också, David, you Londoner! :)

Från One Blood till Ochrasy

Säga vad man vill om Mando Diao, men kvaliteten som liveband kan man knappast tvivla på. De är sjukt bra live! De är i nonchalantaste laget, för vi fick vänta i tusen miljarder år på att de skulle börja spela, men när de äntligen kom in på scen bevisade de hur jävla bra de de är på det de gör.

Kvällen var kantad av väntan, tråkigt nog, innan vi fick den stora godbiten. Och en del trängsel fick man på köpet, men vad kan man vänta sig när man köper ståbiljetter...? Vi väntade i gången innan vi släpptes in, då folk trängdes och trycktes som allra mest. Vi väntade på att förband #1 skulle börja (Adam Tensta), men då var det typ ingen trängsel alls. Sen väntade vi på att förband #2 skulle ta vid (Those Dancing Days, som var crap), och då hade jag i princip glömt bort varför vi var där. Sen väntade vi på att Mando skulle börja och då fick vi stå och vänta i en till evighet, och då började trängseln igen när folk började inse att de kanske, kanske var på väg in.

Det är speciellt att gå på konsert. Där råder djungelns lag, störst först, puttas bäst, no justice, sköt dig själv, försvara dig eller bli utan plats och så vidare. Det finns inga regler, men det finns gott om taktik för hur man ska hamna på bästa platsen, med andra ord. Jag kunde mördat minst 10 stycken i flera trånga folksamlingar jag hann stå i under kvällen som hade sina taktiker. Jag drabbades till exempel av ett otroligt sug att smacka till en dryg kille i bakhuvet med handflatan som stod framför mig, alternativt drämma till honom i ryggen riktigt jävla hårt, men man kan inte vara långsint. Även om jag inte kör lika fula knep som andra gör, även om ingen ger mig en stjärna i kanten. I don't care, jag är inte den typen. Och jag slog inte till den där killen i slutändan, såklart.

Jag upptäckte dock att det här var ett mycket gott tillfälle att vara glad över att ha lite längd! Man kunde faktiskt andas till skillnad från vissa och ha goda chanser att se bra. Ducka, are you kidding?!

Vid scenen lät jag som alla andra, vrålade med till refrängerna, klappade högt i luften... Diggade med. Helt galet att se dem framför sig, livs levande! Det gjorde upplevelsen riktigt grym, tillsammans med att jag kunde låtarna de spelade! Visst var det jobbigt när alla dansade rakt på en, men det infinner sig ändå en viss balans efter ett tag, så publiken stabiliseras, typ. När Gustav (en av sångarna och gitarristerna, som vrålar rätt ofta) pratade med publiken, fan, det var sexigt. Han stod där, med en liten touch av en ung Paul (Beatles) över sig, med gitarren, dressed in black och hade dalmålsdialekt. M-mm. Haha, och jag hörde att Björn (den andra sångaren och gitarristen) hade spelat i bara strumpor! Fatta om han halkat på scen, då hade jag fan garvat ihjäl mig!

Det är mycket jag utelämnat, men kärnan ligger i att vi fick en ösig show och att jag är nöjd. Det var värt det alla gånger, trots att jag idag varit otrevlig och trött. Mina skolkamrater tog det dock med ro, tack för det! Riktigt bra livband känns idag ovanligt, och det är värt sjukt mycket, de som finns. Mando, jag skiter i om ni satsar på att lanseras i Tyskland och Japan mer än här i Sverige, stoltheten att ni är svenskar slår det med hästlängder!

And we never cut the hope 'cause we never cut the rope!

Först vill jag påpeka att det är så jäkla konstigt att vara helt ledig på måndagar. Det känns sjukt lyxigt och allt det där, men seriöst så saknar jag skolan när jag inte är där! Jag blir glad av att öppna vår (nya och asfula) entrédörr, raspa av skorna på dörrmattan och gå bort till skåpen. Det är en rutin, så är det bara! Och på tisdagar när jag kommer dit känns det som att jag verkligen missat nåt (öh, en hel måndag) och jag tycker det är måndag. Idag var jag säker på att det var måndag. Ända tills jag insåg att det var tisdag.

Sen är det ju Mando Diaokonsert på torsdag! Passar in ... dåligt i veckoplaneringen, med ett kemiprov som jag provat skrattretande lite till, men jag skrattar åt det för att det är så skrattretande alltihop. Men Mando, i alla fall. Typiskt att jag börjar i sista sekund med att lyssna ordentligt på första och andra albumet, för de är verkligen värda att kunna bra på en konsert! Många bra låtar, alldeles för många just nu. Men cred till megasnabba, supermusikaliska och fantastiskt duktiga mig som lär mig större delen av en låt efter ynka två lyssningar med text till. Alltså typ... lär jag mig skitfort, vilket är skitbra. Eloge! (fatta ironin och överdrivet här, kom inte och säg sen att jag är stöddig eller nåt)


humdidum...See Jim light his management and watch Dan lose his tournament...

Men typiskt

Fan! Jag har missat mitt 100:e inlägg. I suck. Får väl fira det 105:e istället då...

Volvo V70 is tydligen the shit

Haha! Jag läste just i tidningen Volvo Life (jaaa vi åker i Volvo i familjen) att de har ingått samarbete med Ahlgrens bilar! Det ska i april börja säljas i modellen Volvo V70 i var och varannan affär. Har för mig att det var runt 40 miljoner små goda saker som ska ta form... Om jag ska tycka nåt vet jag inte vad om detta samarbete. Är det löjligt roligt? Löjligt korkat tråkigt? Smart till och med? Asså... ökar verkligen sannorlikheten att folk kommer köpa en Volvo som nästa bil om man ser en godispåse med V70 på närmsta ICA eller ännu värre, när man rekar läget i en bilförsäljningsaffär?! Vadå, "Investera i en Volvo; den är så bra att t.o.m Ahlgrens bilar väljer att göra det!" ? (vilket inte finns som slogan, men som koms på i förlöjligande syfte av mig) Hm. I don't know... Låter inte så jättesuper i mina öron.

Mitt Dissland

- Asså, Martina, vet du hur dissig du är? Du kan åka till Dissland och dissa dig själv, din dissare!

Så kan det gå om Sara Müller ger en en verbal snyting. Vilket kan behövas ibland. Men vi skrattade ganska gott efteråt faktiskt... Här passar Oooh I'm so SCARED in som mothugg väldigt bra, kan jag dessutom flika in, och det skrattade vi också ganska gott åt. Jag vet att jag dissar, men jag retas bara. Jag skojar, jag retas, jag är ironisk... Det är sånt man måste lära sig om man inte vill misstolka allt jag säker. Så driv tillbaka med mig när jag säger nåt elakt, ta det aldrig på allvar. När jag elakskojar är det ett gott tecken, tro det eller ej!


Et, merci pour le soir, mes amis Francaises préférables! Le quiche et le gateau au chocolat étaient magnifiques!

Det går bra med kort hår, men då är det klippt

Jag har alltid haft en förkärlek till flätor. Speciellt inbakade. Och när jag hade långt hår hade jag massor av olika idéer som innehöll uppsättningar med flätor. Varför klippte hon av sig håret då, undrar nåt ljushuvud som läser? Impuls. En dag drog jag i mitt hår och tänkte nej för fan nu gör jag nåt åt det här. Jag permanentar och klipper det kort. Det blir bra. Men håret jag förut använt till att göra flätor med försvann ju på hårsalongen, så det var ju klippt (förlåt, kunde inte låta bli det dåliga skämtet). Men det jag skulle komma till var att inbakade flätor är väldigt snyggt. Det ger en slags romantisk touch som jag gillar. Det ser snällt ut, men inte mesigt. Inte dom flätorna jag gör i alla fall.

Vad pågår?

Jag vaknade, precis när mamma i drömmen sa att hon skulle få vinterkräksjukan, av ett hemskt, djävulskt, avgrundsdånande pip. Det finns en inställning på min väckarklocka man praktiskt daget dör av, på grund av hjärtstillestånd, men jag har börjat offra mig för att gå upp på morgonen och göra något av den. Idag krängde jag på mig ett par ljusa jeans som jag inte haft sen i somras. Jag lånade mammas blåa mascara och krigsmålade ögonfransarna (resultatet blir inte krigsmålning, gott folk, det blir effektfullt. Snyggt.). Jag var riktigt glad och övervägde till och med att ta cykeln fast det ven om knutarna. Det säger något (fast det slutade med att jag tog bussen i alla fall).

Vad pågår? Så här tillfreds med saker och ting har jag inte varit på länge. Det är bra. Jag förtjänar det. Men det är skumt.

Dagens solljus!

Hårnål, någon?

Problemet med hårnålar är att dom alltid försvinner. Så jag köper aldrig nya, så jag har aldrig några, förutom kanske två högst, ofta kassa. Sen finns alltid dilemmat om man ändå bestämmer sig för att köpa ett miljardpack; ska man ha guldfärgade, svarta eller bruna?

Jag tänker högt. Om man samlade ihop världsbefolkningens borttappade hårnålar under, låt säga tio år, hur stor del av jordens yta skulle det fylla då? Jag tror inte jag vill veta. Men jag behöver hårnålar (fast inte... begagnade, utan gärna nya).

Prov

Jösses, vad jag älskar biologi! Jag avgudar organeller av alla dess slag, kan ägna tusentals timmar om att läsa om cellmembrans permeabilitet och kan inte få nog av att se bilder på prokaryota celler! Just ja, jag glömde nämna hur otroligt fascinerad jag är av ATP också. Och osmosens förlopp. It just makes my world spinn.

Ha-ha.

Carpe Diem!!

Sista terminen. Hejdå vintern, välkommen våren, välkommen solen, välkommen värme, välkommen vårjacka, välkommen vårkänslor, välkommen MAJ, försvinn nostalgi, välkommen studenten. Hej vuxenlivet.

Gulp.


Fånga dagen! Carpe Diem!

Bloggar om att blogga

Jag sitter och gör inget speciellt för stunden, roar mig med att läsa gamla blogginlägg jag skrivit en gång i tiden. Det första är från nån gång i maj förra året.

Det är en viss skillnad om man jämför med hur jag skriver nu och vad jag skriver om. Det är kanske en mognadssak, vad vet jag. I början var det mer "idag har det här hänt bla bla" eller "jag ska göra det här och det här och jag och jag och jag", saker som utomstående inte har så stort nöje av att läsa. Ibland blir jag förvånad när jag läser nåt jag skrivit som har en lite extra bra skruv eller är extra bra, vissa inlägg fattar jag inte varför jag la ner energi att skriva alls. Jag hoppas det jag skriver nu är lite mer lättillgängligt... Men! Jag hade glömt bort att vi skulle ha spice girls-tema på nästa fest, Karin! Och att vi skulle ha en filmdag på sommarlovet när vi såg massa, massa filmer, Vera. Fan, varför kommer man inte ihåg allt? Sämst!

Haha, Anders och Måns! Jag hade nästan glömt bort dem, de är ju BÄST! :)

Jaså, det är sånt man lär sig...

Jag har varit hos syrran några dar och passat en 1 ½-åring (jag ska inte tjata men) som lyssnar uppmärksamt när jag läser boka för honom, kramar mig när jag tar upp honom men gallskriker om han inte får batabata (tomat). Med andra ord; han är en darling, men har sina sidor, som alla småbarn.

Idag fick jag en chock. Den här brorsonen jag snackar om är en riktig papegoja, to say the least, man får passa sig för att säga... vad som helst, för då kan man riskera att han upprepar det forever sen. Men när han får syn på en stor apa i en bok, pekar, och hasplar ur sig "Kingkong!" blev jag så paff! Ofta, OFTA han kan säga King Kong! Ofta han förknippar det rätt! Han är ju inte ens två år gammal, jag visste fan inte vad det var för nåt när jag var 12 ens!

Ja, jag säger då det... barn... !

Först ska jag bara skaffa mig en folkdräkt

Ibland är jag så expert på att klaga. Jag ska inte tro att jag inte är en person som gör det, för det gör jag, åtminstone för mig själv. Jag vill inte vara trött, jag vill att min tv ska funka, jag vill ha mitt duntäcke igen men orkar inte byta tillbaka till det, jag vill ha massor med gott godis och jag vill ha semla. Jag vill ha lugn och ro och simplicity, jag vill ha roligt. Jag vill börja se Grey's säsong 3 redan ikväll. Eller vänta, klagar jag verkligen nu, eller är jag bara allmänt stupid? Liten skillnad.

Det är sportlov och jag ska inte åka skidor. Men ärligt talat så gör det inget, skidor hör inte till en av mina passioner i livet i alla fall. Borde jag bli mindre svensk för det? Jag gillar inte vår (den tidiga har jag problem med bara, den sena gillar jag) och jag avgudar inte skidor. Nåt är fel, för alla älskar mars till döds och skulle helst av allt vilja bo i en fjällstuga mittemot liften under vinterhalvåret. Hm, jag kanske borde börja lyssna på gedigen svensk folkmusik och klä mig i folkdräkt? Så skulle det kompensera upp min osvenskhet! Midsommarafton vareviga dag, vem skulle inte tacka nej till det?! Låter som ett fungerande koncept, jag tror jag ska börja köra på det.




Ps. Och måste bara säga; Tam, I DO show some love, men det sitter en bit in bara... :)

Slår ett extra slag

Först vill jag säga HAHA till alla som bloggar när dom är fulla. Det blir alltid så jäkla spårat, sluta inte med det! Och! Jag vet att jag har superryck på Coldplay, men jag har nyss köpt deras A Rush of Blood to the Head, så jag har anledning. Fast egentligen borde jag ha superduperryck på Mando eftersom NÅN ska på konsert med dom snart! Skitsamma, finns det hjärterum...!

Hm förresten, ni vet hur en slinga kan repeteras i huvet? Varsågoda, det här är dagens huvudslinga om ni vill sätta er in i den (...gissa band och låt...). Jag vet, jag skulle också hoppa över det om jag var er, för jag gillar ju inte låttexter i bloggar, har jag ju sagt, men det ser bra ut i alla fall. Sådär poetiskt djupsinnigt.

Tell you I set you apart.

Tell me your secrets and ask me your questions,

Oh lets go back to the start.

Running in circles,

Comin' up Tails

Heads on a science apart.

Nobody said it was easy,

It's such a shame for us to part.

Nobody said it was easy,

No one ever said it would be this hard.

Oh take me back to the start.

Slingan kommer följa med mig in i sömnen, nu ska jag sova i min underbart sköna säng.

På alla hjärtans dag

Alltså Dumle, SHIT vad gott det är! Äkta mig att vara seg på att inse saker, jag råkar ha seg reaktion på det här också. Det är konstistensen; krämig men ändå inte så krämig att man slukar den hel. Seg, fast inte alltför seg så man klistrar ihop hela munnen. Och så ska det vara originalsmaken eller möjligen liquourique eller hur fasen det stavas. Mm-m!

Fy fan vad trött jag är. Jag svär att jag har grus i ögonen. Och så ska jag på körteori snart och lyssna på läraren så jag blir ännu tröttare och kolla på ännu en powerpointpresentation och få ännu mer grus i ögonen. Nej, nej, jag kommer nog inte alls somnat på bussen och missat min busshållplats på väg hem, absolut inte.

Mm, och så är det alla hjärtans dag idag också. Är det bara jag, eller har folk börjat säga "Glad alla hjärtans dag" precis som man säger "Glad påsk"? ... Nej, jag stör mig på det. Som sagt, kärlek i all ärlig ära... Men nån måtta får det väl ändå vara...

Planlös promenering...

Jag har kommit på bästa sysselsättningen när man väntar på bussen (och inte har musik eller sällskap). Man ska gå. Inte stå still, inte stå still men röra på fötterna eller nåt annat! Gå fram, och tillbaka. Fram, och tillbaka, fram, och tillbaka. Gå runt lite lagom planlöst, titta planlöst omkring, tänka planlöst på ingenting... Sen kommer bussen och då kan man bryta sin lilla bana och gå på den (förhoppningsvis) uppvärmda bussen... Sounds nice, huh? ^^

Det är det bästa hittills jag kommit på iaf, och gud vet hur många gånger jag stått och väntat på förbannade bussar - här snackar vi om nån som började busspendla redan som bebis i princip. Fast det funkar att vänta om man får sitta också. Jag vet inte vad det är som gör det, men om man sitter går tiden fortare än när man står. Weird, men så verkar det vara.

Har inte tid att bullshita mer. Jag ska bara säga! Versaler på rätt plats är fortfarande the shit och Vera är BÄST på modedesign!!

Jag återkommer alltid till vissa tillfällen. Det här råkar vara ett av dom, taget för drygt två år sen.

Valentin

Jag är egentligen inte så intresserad av vad folk skriver upp för musiktips på sina bloggar, för det säger mig inte så mycket. Eller jo, visst kan det väl vara lite kul men det är inte som att jag kollar upp en låt bara för nån skriver den på sin blogg. Men! The Scientist av Coldplay är riktigt, riktigt jäkla bra. Men jag diggar ju Coldplay så SÅ konstigt är det väl inte att jag gillar den också... Men jag var sen på att upptäcka den. Hur som helst, alla som glömt bort att den låten finns, kom ihåg den igen, för det är den värd.

På torsdag är det alltså alla hjärtans dag: Alla singlar gnäller, alla par hurrar, så som det brukar vara. Förutom alla singlar som tar dagen som en ypperligt tillfälle att skänka bort massa hemliga rosor till sina span... Here's your shot, go get 'em! Grundidén är väl ändå att man ska vara glad för dom man har och låta dem veta det och allt det där, det är väl gulligt, men jisses, om jag firade Thanksgiving OCKSÅ skulle jag känna mig strypt av all tacksamhet och kärlek man ska känna! Så, tack för att jag själv är en svensk, kylig isbit ;)

Ovärt

Den där jävla Gynning... Jag ska skriva klart biologirapport nu och jag har hennes pain in the ass-låt allting som jag tar på blir till guld i huvet. Så ovärt så det finns inte! Nej, den där kasta-med-håret-tjejen ska inte få influera mig och framför allt inte störa mitt viktiga skrivande :P Smart tjej eller inte, hennes låt är sämst.

Sagan om Matorska

Hanna berättade idag att hon varit inne på min blogg och kollat, men varit tvungen att googla upp den först. Så hon sökte på Matorska, på svenska sidor. Vad kom upp om inte min blogg som andra resultat...? (Gick in och kollade nyss om det stämde, och nu hade det hoppat upp till första resultat) Kan inte bestämma mig för att det är coolt eller inte, för jag har mina föraningar om att det antagligen är nåt jox med datorn. Den är smart eller nåt, i vanlig ordning. Sådär... i förväg-klurig. Typ "jag fattar vad du inte hittar, det är den här sidan du letar efter", och så hittar datorn det åt en. Kan vara så.

Lite cred åt Eve iaf, för många år sen när vi bara var 15 små år råkade hon uppfinna Matorska och präntade in det hos oss, inklusive mig. Men nu för tiden... det är väl egentligen framför allt Sara Parkman som fortfarande kallar mig Matorska. Från the good old days, så att säga. Det börjar kännas lite rostigt, men jag gillar det! Eller nej, Torska, säger hon bara. Nåja, kärt barn har ju många namn, som man brukar säga.

Haha

Mammas och mitt intelligenta minisamtal nyss:


- (Mamma) Säger du klar när du är till?
- (Jag) Ja, den är fin.


Vilket borde varit:

- Säger du till när du är klar med datorn?
- Ja, den är snart ledig.

Shit vad FEL det kan bli, haha men vad roligt man kan ha åt det :)

Sara tillät mig lägga upp den här, så jag måste bara få dela med mig :) Underbar bild! Tack Sara, för att du piggar upp livet ibland!

Matematiska knutteorier

Dags att bli bildade!

Jag läste nåt väldigt intressant häromdan i senaste numret av Forskning och Framsteg, som handlade om hur det kommer sig att det blir knutar på trådar (vilket det ju ALLTID blir!). Tydligen är det några amerikaner som forskat om det, och kommit fram till att det kan bildas massor med olika slags spontana knutar, men vanligast är den så kallade primknuten, vilket är när det bara blir en knut per snöre. Om snörena är minst lika långa som föremålets omkrets, typ en väskas eller en lådas, och föremålet rör sig med en viss hastighet, så är sannorlikheten för att det ska bildas en knut på bara 10 sekunder, upp till 50 %!

Det här är precis en sån grej som jag blir fascinerad av. Det är inte som att man hittar botemedel till cancer med hjälp av att man forskat om det, men det är fortfarande forskning, även om det kan klassas som "oviktig" sådan. Plus att det är ganska lättsmält.

Så. Nu kan jag iaf trassla upp mina knutar på min MP3-spelares snäckor med ro!

Sommaren som aldrig säger nej och våren som alltid tränger sig på

Jag fick värsta suget efter sommar! Sommaren som är grön och doftande! När man kan äta en middag baserad på bär! Och bär! Och bär till efterrätt! När man får vakna i ett svalt rum av fågelsång utanför och se solen draperad bakom persiennerna! När det är ljust långt in på kvällen! Kvällsljuset som på bilden. Ge mig!

Jag känner alltid, varje år, när vintern håller på att dö ut, fuck våren. Många lär fråga sig varför, för den normalaste reaktionen är att man välkomnar våren med så öppna armar att man nästan bryter av dom, men för mig känns det snarare som en jobbig process än nåt annat. Jobba på, liksom, kom med nåt större och starkare... bättre! Speciellt mesvåren spjärnar jag emot inför; när man plötsligt ser att snödroppar dykt upp i rabatten helt dränkta i snö, eller att krokusens fega ljuslila blommor vågar sig fram, då är det som segast och mesigast. Men sen när alla riktiga blommor kommit igång (här snackar vi typ tulpaner och skilla) och det blivit varmare och bla bla så tänker jag inte så längre, men innan dess... Typ nu tänker jag så, för snart kommer de där tidiga vårtecknen som jag helst skulle slippa. Fuck våren, ge mig nåt annat istället!

Jag erkänner att jag känner mig lite skiljd från mängden. Det smärtar lite, men jag ska hålla det för mig själv, så ingen får reda på detta förräderi som jag begår vareviga februari och mars.

Gah! Koncentrerad stress (mycket små saker att göra på liten tid, alltså) är inte förnöjsamt. Jag menar när man kommer in i sån där "jag måste göra allt på en sekund-trans". Nej, tack, tvinga mig inte göra det! Nu är klockan halv 11 på kvällen, jag har nyss kommit hem och jag ska käka middag. Nu. Det är inte mina normala vanor och jag vill inte skaffa mig såna heller! Jag blir hyper och så kommer jag inte kunna sova. Great.

Vad som är great är att planera sin tid och veta sina gränser. Sen ska jag koka mig en kopp te. Sägs bota cancer och göra andra mirakel, har jag hört.

Back in the days

När man tittar igenom gamla saker man gjorde eller hade när man var yngre, går det att resa bakåt i tiden. Just då. Man ser en gammal teckning. Har jag gjort den där? Jag ritade bara prinsessor på den där tiden. Man vänder på en bladflik, drar fram pappret och synar den. Just ja, min handstil var såhär kantig förr i tiden. Får syn på en cd-skiva. Jag kommer fortfarande ihåg min första jag fick av mamma när jag var 6 år. Till Amanda, hette den. Väldigt originellt. Sången med samma titel var jobbig, det var spår nr 1. Jag kommer fortfarande delvis ihåg hur den gick. Spår nr 12 hette "Jag vill ha en häst". Det var en av mina favoriter. Varför kommer jag ihåg just det när jag inte minns stunden jag plötsligt fattade att 1+1 är 2? Man tycker det vore ett mer värt minne att ha, i långa loppet. Coolt att komma ihåg det! Men det är ju så tydligt att det inte går att välja vilka stunder man kommer ihåg och inte. Hjärnan är ganska okontrollerbar i vissa fall.

Jag har sparat så mycket skit under åren som tar upp massor med plats, som jag svär åt lite då och då när mitt rum känns mer som en kaos flyttkartong än ett sovrum, men trots det ångrar jag inte att jag har det kvar. Även om 99.5% av min tid inte går åt till att vända och vrida på det där fula suddet i ettan och minnas fröken och mitt klassrum så vill jag veta att jag har allt det där nånstans. Då kan jag faktiskt ta att mitt rum känns som 1 kvadratmeter då och då.

Yes! Jag har så långt hår att jag kan göra inbakade flätor! Nöjd Martina! Skratta inte, det är långt för mig...! Och så ska jag säga att jag gett upp vintern. Det kommer bli en gråzon istället, en trist period, tills den riktiga våren kommer. Jag inser, hänger lite med huvudet, jag accepterar. Ibland sviker mig orken att hålla ut, helt enkelt.

Projektarbete och Sony Ericsson

Man måste bestämma sig för att man älskar InDesign för att kunna jobba med det, har jag kommit fram till. Jag fattade inte riktigt vad vi gav oss in på när vi bestämde oss för att använda ett program ingen av oss kunde från början och vad jag gav mig in på när jag bestämde att jag dessutom skulle mantla högsta ansvaret för det. Jag antar att det blev så för att jag lockades av att få leka med färg och form, sånt har jag alltid varit svag för. Hur det bildar olika stämningar och intryck, sånt är intressant!
Alltså, jag och tre till ska göra en yearbook för Katte, det är därför jag snackar om InDesign, för det är där materialet kommer bearbetas och omvandlas till en fin bok! Det är jätteroligt, men det är så stort! Jag har räknat antalet timmar på ett ungefär jag jobbat hittills med projektarbetet, och jag tror jag är uppe i 60 timmar eller nåt sånt. Och det är bara januari och vi har inte alls börjat hårdjobba med det. Shit! Projektet kanske snarare är ett 200-timmarsprojekt än något annat... Eller typ 500-timmars. Men skitsamma, det kan jag leva med, för det här ger mig något och jag lär mig massor!

När vi satt och käkade idag började vi prata om mobiler. Pappa nämnde att Nokia står för 40 % av mobiltelefonförsäljningen eller nåt sånt. Jag trodde helt Sony Ericsson ägde, men tji fick jag. Då slog det mig. Typ ALLA mina kompisar har Sony Ericsson! Det är ju fan sjukt! Och dessutom, säkert minst fem stycken har likadan modell; den där som är svart, Walkman... Ni vet. Men grejen är att Sony Ericsson designar snygga modeller, dom gör det! Och utsidan spelar skitstor roll i valet på vilken man ska välja ju. Det som gör mig sur är hur fruktansvärt o-tåliga dom är. Dom är ju fan tillverkade för att gå sönder snarare än att hålla. Slit-och-släng-konceptet har aldrig gått hem för mig. Inte heller bind-upp-din-mobil-på-50-år-och-få-den-för-90-öre. Na-a. Trots det lockande erbjudandet, hellre fri än fångad.

Tove har det!

Irritation!

Jag blir galen på de där svarta små minihjärtanen som det kryllar av överallt i texter och bloggar och på facebook! Det borde inte få slåss om plats tillsammans med procenttecknet eller snedstrecket! Det är ett hjärta, säger inte det allt? Hör inte hemma på ett tangentbord. Men ... hur GÖR man det ...?

Sådär ja! Det här är en rätt ny bild på Felix, och han är alltså inte min son, utan min systers. Men det tror jag iof man kan räkna ut rätt så bra på egen hand. Men lika bra att vara övertydlig.

Förresten så var det snö i luften idag, när jag gick förbi Nautilus. HA för alla er som trodde våren var på väg, jag tror stenhårt på att den riktiga vintern vill ha revansch! Sent, absolut, men den kommer, förr eller senare... Jag ska käka upp min mössa annars (för jag har ingen hatt).

Kalles

Tamara käkade frukost hos mig idag, och framme på köksbordet låg en tub med Kalles Kaviar. Hon tittade på den och sa försiktigt att hon aldrig vågat äta det. Tänk om det är jättegott? sa hon. Ja tänk om! svarade jag (med underton som betydde ungefär kom igen, go for it!). Jag har aldrig riktigt tänkt på hur det smakar, förutom att jag gillar det, men hon tyckte det smakade lax. Hon kanske har rätt, jag vet inte riktigt... Vem uppfann kaviarn egentligen? Vem kom på att stoppa in tomatpuré och salt och socker i fiskrom, liksom?

Vi kom in igår på ett 20-ställe förresten. Jag börjar tro på alla som säger att man kommer in om man är -89a. Dom vill ju tjäna pengar, eller hur?

Hoppas!

Man kan bli lite sur när saker och ting skiter sig. Just nu är jag mest sur över att Kattes fest på Gtbgs nation imorrn kanske inte blir av. Typiskt. Kan det inte bara... funka? Det vore skönt. Och när jag är inne på ämnet, kan det öppna nåt ställe snart som tar in 18-åringar, tack? Ska man behöva lida ännu mer för att man inte är 20? Det är inte snällt! Och även om man skulle komma in på ett av 20-ställena trots att man "bara" är 18 så är det inte säkert att hela ens sällskap gör det. Grr. Det söta lilla haket Orange räcker ju inte till för alla partysugna gymnasister i Uppsala, varför kan inte krogägare bara fatta det?

Sötnos, för nästan ett år sen

Uppsalas Stadsbibliotek

Jag ska försöka hålla i den här bloggduktigheten, så nu ser jag till att skriva lite, innan jag går och lägger mig.

Har ni varit nån gång på stadsbiblioteket en udda tid? Jag har lärt mig att verkligen uppskatta det där stället (och inte bara ungdomsavdelningen, som var det enda stället därinne förr i världen jag vågade besöka)! Det suger förstås om man vill hitta nånstans att plugga, för det finns ... 1 riktigt bord med stolar till som man faktiskt kan dumpa hela sitt väskinnehåll på och samtidigt prata vid. Och sitta några stycken vid också. Det är lite lite, det måste jag erkänna. Men jag kan rekommendera tidningsläsrummet, där finns det några bord som liknar pluggbord, men man måste vara tyssssst för att man inte ska få irriterande "varför håller ni inte KÄFTEN, småglin?!"-blickar av folk som sitter och läser Dagens Ekonomi eller en direkt uttalad gliring av nån dum gubbe som tror han vet bäst (Been there. Inte kul). Detta upptäckte jag och mina naturarkompisar när vi pluggade till matte D-nationella. Men det funkar, i alla fall!

I alla fall! Stadsbiblioteket är mysigt. Det jag ville säga om udda tider är att jag var där igår morse klockan 9 (fråga inte varför, jag hade sovmorgon till kvart i 12). Det var inte tyst, verkligen inte, men det var liksom... Trevligt! Ingenting har hunnit bli rubbat i alfabetsordningen i bokhyllorna, till exempel. Sånt är trevligt, speciellt eftersom jag gillar ordning (men inte för mycket ordning, lagom kaos kan vara bra). De bra skivorna hade inte hunnit bli utlånade än i musikrummet; jag fick t.ex med mig Mando Diaos "Bring 'em in" och Coldplays "Parachutes" därifrån, som jag längtat efter att hitta där! Det var också trevligt.

Så. Kontentan är att stadsbiblioteket är ett värt ställe! Gå dit och känn in stämningen bland människor och bokryggar. Jag tycker det är värt i alla fall, åtminstone om man får en ledig, och något sånär mjuk, stol att sitta på!

Morgonstund har ...?

Jag är så sämst på att gå upp på morgonen. Om jag inte har en tid att passa som tvingar mig att gå upp så går jag inte upp, helt enkelt. Och det hjälper inte med väckarklocka. Då ligger jag kvar i sängen och sover med oljudet på istället och har panik när jag vaknar. Och så blir klockan 12. Jag vill ju så gärna gå upp, det är det som förstör alltihop, annars skulle jag ju bara sova på utan worries och be happy...

Jag har nämligen alltid idyllen i mitt huvud att jag ska vakna sådär vid 9 på mina lediga dagar, helt utvilad. Sen ska jag gå runt och ta till vara på förmiddagen i min egen takt, sådär lagom. Men jag sover ju fan alltid förbi de där timmarna! Jag skyller på ljuset, tror jag. Sådär i mars, april, maj så kommer det nog gå mycket, mycket bättre, för då är det ju ljust på morgonen. Sol, förhoppningsvis, vareviga dag! Eller så bokar jag in en massa tidiga morgongöror med flit. Jag tror jag just kommit på ett försenat nyårslöfte.

Bloggrekord för en dag

Datorerna borde dö ut så man skulle börja skaffa sig ett bättre liv. Förlåt, men det är så det är bara! Sättet som tiden formligen rinner ur händerna på en när man sitter här är helt galet. Och det borde upphöra, inte minst för mitt eget välbefinnande. Jag säger det bara så det är sagt. Om jag inte suttit här hade jag ganska säkert läst min bok (som inte är dålig, utan bra!) vid det här laget. Men det gör jag inte. För jag sitter här.

Och just ja! Jag önskar jag vore lika haj som Johanna på att leka med bloggens utseende. Men man måste kanske gå naturmedia (eller heta Johanna Sundqvist i vilket fall, jag vet inte) för att man ska bli bra på html och sånt så man kan piffa upp saker och ting så det blir... personligt nog. Html låter proffsigt, bara ordet. Eller det kanske är för att jag inte kan jobba med html som jag tycker det låter proffsigt iof... Hm. I vilket fall, Johanna, är jag avundsjuk på dig ;)

Kaffe

Jag har insett en sak. Kaffe gör mig inte gott. Jag blir helt hyper! Men jag blir ju piggare, så det funkar på så sätt, men jag gillar inte känslan när det starts to kick in, bara. Det vore skönare om jag bara blev lite piggare. Punkt. Iof, det händer ibland, typ om jag dricker kaffe när jag är riktigt jävla trött. Eller det kanske är då jag blir som mest hyper förresten. Äsch jag vet inte, men kaffe funkar på mig lite FÖR bra, helt enkelt. Det var mest det jag ville säga. Jag kommer nog aldrig bli en sån där galen kaffeberoende som släpar runt på en termos överallt, det har jag mycket svårt att tänka mig...

Tjuvstart

Och så blev det tjugondedag knut och julen dog ut.

Segare får man leta efter

Efter årets första skoldag. Det är ganska skamligt egentligen att jag sitter här och gnäller över att jag är trött, för jag slutade halv 12 idag. Sen satt jag och fikade med Tamara (Sara kom senare också) till klockan 5, så det är inte som att jag lidigt och gjort en massa jobbiga saker. Jag led knappt av att gå upp tidigt, det är inte normalt! Måste vara på grund av ovanheten, om nån fattar logiken. Det var nästan kul att gå upp i mörkret... Äta frukost i mörker... (inte för att vi inte har lampor i huset alltså :P) Jag skäms över att skriva det nästan, och jag vet att jag kommer vilja kicka mitt eget ass om en vecka för att jag tänkt så. Kontentan är i alla fall att skolan var uttröttande. Men ack vilket mysigt schema jag har den här terminen! :)

I'm Going. Are You?

Hemma!

Hemma bra... men borta också bra.

För er som inte vet har jag varit i Österrike, säg Wien, en vecka och varit hos en mycket god vän som är på utbytesår där, Tove. Jag har trivts där borta, verkligen, men ibland önskar man att man kunde snacka tyska, det hade underlättat ibland i vissa situationer... Men det förvånar mig att österrikarna är så pass bra på engelska ändå! Det var bara idioterna som stod i vissa affärer och på matställen som gjorde det lite svårt för en. Att Tove var där underlättade verkligen, så hon kunde reda upp situationen när det behövdes...

Jag orkar inte skriva om en hel lång vecka (och uppriktigt sagt tror jag ni skulle scrolla ner lite), men låt säga såhär: Jag är förkyld men jag är glad. Jag är trött men jag är glad. Jag har träffat Tove och saknar henne nu men jag är ändå glad. Jag har sett massor och upplevt massor, det gör mig glad. Jag har dessutom en stor (digital) hög med bildbevis också, det gör mig glad och varm i hjärtat!

Dessutom har jag flugit själv, vilket gör mig lite stolt. Inte för att det är svårt utan snarare för att jag nu har erfarenheten i bakfickan. Det gör mig lugn.