Man måste bestämma sig för att man älskar InDesign för att kunna jobba med det, har jag kommit fram till. Jag fattade inte riktigt vad vi gav oss in på när vi bestämde oss för att använda ett program ingen av oss kunde från början och vad jag gav mig in på när jag bestämde att jag dessutom skulle mantla högsta ansvaret för det. Jag antar att det blev så för att jag lockades av att få leka med färg och form, sånt har jag alltid varit svag för. Hur det bildar olika stämningar och intryck, sånt är intressant!
Alltså, jag och tre till ska göra en yearbook för Katte, det är därför jag snackar om InDesign, för det är där materialet kommer bearbetas och omvandlas till en fin bok! Det är jätteroligt, men det är så stort! Jag har räknat antalet timmar på ett ungefär jag jobbat hittills med projektarbetet, och jag tror jag är uppe i 60 timmar eller nåt sånt. Och det är bara januari och vi har inte alls börjat hårdjobba med det. Shit! Projektet kanske snarare är ett 200-timmarsprojekt än något annat... Eller typ 500-timmars. Men skitsamma, det kan jag leva med, för det här ger mig något och jag lär mig massor!
När vi satt och käkade idag började vi prata om mobiler. Pappa nämnde att Nokia står för 40 % av mobiltelefonförsäljningen eller nåt sånt. Jag trodde helt Sony Ericsson ägde, men tji fick jag. Då slog det mig. Typ ALLA mina kompisar har Sony Ericsson! Det är ju fan sjukt! Och dessutom, säkert minst fem stycken har likadan modell; den där som är svart, Walkman... Ni vet. Men grejen är att Sony Ericsson designar snygga modeller, dom gör det! Och utsidan spelar skitstor roll i valet på vilken man ska välja ju. Det som gör mig sur är hur fruktansvärt o-tåliga dom är. Dom är ju fan tillverkade för att gå sönder snarare än att hålla. Slit-och-släng-konceptet har aldrig gått hem för mig. Inte heller bind-upp-din-mobil-på-50-år-och-få-den-för-90-öre. Na-a. Trots det lockande erbjudandet, hellre fri än fångad.
Alltså, jag och tre till ska göra en yearbook för Katte, det är därför jag snackar om InDesign, för det är där materialet kommer bearbetas och omvandlas till en fin bok! Det är jätteroligt, men det är så stort! Jag har räknat antalet timmar på ett ungefär jag jobbat hittills med projektarbetet, och jag tror jag är uppe i 60 timmar eller nåt sånt. Och det är bara januari och vi har inte alls börjat hårdjobba med det. Shit! Projektet kanske snarare är ett 200-timmarsprojekt än något annat... Eller typ 500-timmars. Men skitsamma, det kan jag leva med, för det här ger mig något och jag lär mig massor!
När vi satt och käkade idag började vi prata om mobiler. Pappa nämnde att Nokia står för 40 % av mobiltelefonförsäljningen eller nåt sånt. Jag trodde helt Sony Ericsson ägde, men tji fick jag. Då slog det mig. Typ ALLA mina kompisar har Sony Ericsson! Det är ju fan sjukt! Och dessutom, säkert minst fem stycken har likadan modell; den där som är svart, Walkman... Ni vet. Men grejen är att Sony Ericsson designar snygga modeller, dom gör det! Och utsidan spelar skitstor roll i valet på vilken man ska välja ju. Det som gör mig sur är hur fruktansvärt o-tåliga dom är. Dom är ju fan tillverkade för att gå sönder snarare än att hålla. Slit-och-släng-konceptet har aldrig gått hem för mig. Inte heller bind-upp-din-mobil-på-50-år-och-få-den-för-90-öre. Na-a. Trots det lockande erbjudandet, hellre fri än fångad.
Tove har det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar