Säga vad man vill om Mando Diao, men kvaliteten som liveband kan man knappast tvivla på. De är sjukt bra live! De är i nonchalantaste laget, för vi fick vänta i tusen miljarder år på att de skulle börja spela, men när de äntligen kom in på scen bevisade de hur jävla bra de de är på det de gör.
Kvällen var kantad av väntan, tråkigt nog, innan vi fick den stora godbiten. Och en del trängsel fick man på köpet, men vad kan man vänta sig när man köper ståbiljetter...? Vi väntade i gången innan vi släpptes in, då folk trängdes och trycktes som allra mest. Vi väntade på att förband #1 skulle börja (Adam Tensta), men då var det typ ingen trängsel alls. Sen väntade vi på att förband #2 skulle ta vid (Those Dancing Days, som var crap), och då hade jag i princip glömt bort varför vi var där. Sen väntade vi på att Mando skulle börja och då fick vi stå och vänta i en till evighet, och då började trängseln igen när folk började inse att de kanske, kanske var på väg in.
Det är speciellt att gå på konsert. Där råder djungelns lag, störst först, puttas bäst, no justice, sköt dig själv, försvara dig eller bli utan plats och så vidare. Det finns inga regler, men det finns gott om taktik för hur man ska hamna på bästa platsen, med andra ord. Jag kunde mördat minst 10 stycken i flera trånga folksamlingar jag hann stå i under kvällen som hade sina taktiker. Jag drabbades till exempel av ett otroligt sug att smacka till en dryg kille i bakhuvet med handflatan som stod framför mig, alternativt drämma till honom i ryggen riktigt jävla hårt, men man kan inte vara långsint. Även om jag inte kör lika fula knep som andra gör, även om ingen ger mig en stjärna i kanten. I don't care, jag är inte den typen. Och jag slog inte till den där killen i slutändan, såklart.
Jag upptäckte dock att det här var ett mycket gott tillfälle att vara glad över att ha lite längd! Man kunde faktiskt andas till skillnad från vissa och ha goda chanser att se bra. Ducka, are you kidding?!
Vid scenen lät jag som alla andra, vrålade med till refrängerna, klappade högt i luften... Diggade med. Helt galet att se dem framför sig, livs levande! Det gjorde upplevelsen riktigt grym, tillsammans med att jag kunde låtarna de spelade! Visst var det jobbigt när alla dansade rakt på en, men det infinner sig ändå en viss balans efter ett tag, så publiken stabiliseras, typ. När Gustav (en av sångarna och gitarristerna, som vrålar rätt ofta) pratade med publiken, fan, det var sexigt. Han stod där, med en liten touch av en ung Paul (Beatles) över sig, med gitarren, dressed in black och hade dalmålsdialekt. M-mm. Haha, och jag hörde att Björn (den andra sångaren och gitarristen) hade spelat i bara strumpor! Fatta om han halkat på scen, då hade jag fan garvat ihjäl mig!
Det är mycket jag utelämnat, men kärnan ligger i att vi fick en ösig show och att jag är nöjd. Det var värt det alla gånger, trots att jag idag varit otrevlig och trött. Mina skolkamrater tog det dock med ro, tack för det! Riktigt bra livband känns idag ovanligt, och det är värt sjukt mycket, de som finns. Mando, jag skiter i om ni satsar på att lanseras i Tyskland och Japan mer än här i Sverige, stoltheten att ni är svenskar slår det med hästlängder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar