Det kom av sig för att ta sig

Julafton imorgon, en av de dagar jag har hypat som tokig den senaste månaden. Måste medge att min christmas spirit gick knackigt där för någon vecka sen när regnet öste ner. Man kan säga att det krävs en hel del energi för att hålla lågan uppe i mer än en månad... eftersom jag köpte julkort i oktober och köpte hyacinter i slutet på november. Nej, ingen ordning! Men julkalendern har varit from heaven sent i alla fall, den har det varit ordning på. 

Jag hoppas att Facebook håller sig lugnt imorgon, och att jag själv ska ta det lugnt och inte ens slå på datorn. För är det julafton då är det timeout på det mesta.

Men nu känner jag den igen, andan faller på. Julbelysningen vid Slottet sken så vackert ikväll med knäcken i magen. Jag myser, tomten fryser, öronen röda lyser!

Jag och Karin på julmys hos Eve dagen före dopparedan 2008. Tre år sen!

Vad blir det för mat?

Jag är så sjukt dålig på att laga bra mat när jag bara ska laga till mig själv. Det är som att någon sticker hål på matlagningslusten direkt och dessutom väldigt noggrant, för allt jag vill då är att få något klart som jag blir mätt på. Om det finns rester säger det ju sig självt att jag är den första som kastar mig på dem men måste jag tillaga något nytt blir jag jätteotålig. Har vi ingen pesto blir jag handfallen och tänker att jag får väl steka lite lök och ta fram några stackars haricot verts från frysen till min pasta. Och har vi inte pasta hemma...? Då är det kokta rånet klippt!

I ett annat scenario kan jag svänga ihop kokt potatis och fiskpinnar i bästa fall, men oftast har vi inte halvfabrikat hemma, så det är oftast inget alternativ. När Axel står vid min sida, då kan vi däremot laga vilket jäkla mästerverk som helst! Lasagne, lax, grytor, soppor, wok... you name it, men allt är plötsligt möjligt (och ofta även roligt) när jag inte är ensam och ska planera och laga något.

Idag har jag fått stränga order av Axel om att ta hand om hans marinerade kyckling och tillbehören därtill. Det går nog bara an att laga för att jag vet att jag kommer få sällskap till middagsbordet av honom. Ja, man är väl något knäpp i bollen.

Hemma är där det är som vanligt. Och det är det inte här.

Åh. Jag är så trött på allt regn. Det bara öser ner, som om nån stod med en hink framför mig och min cykel var och varannan dag. Och varje gång jag känner håret bli tyngre och ansiktet våtare och mina byxor lerigare medan jag cyklar i halvdunklet genom den leriga vägen i Stadsparken, så blir jag så less. Och så längtar jag hem. Hem till Uppsala där jag föreställer mig stan stå i den vackraste vinterskrud. Norrut. Det minsta jag kan begära är att slippa blåsten, det som ger dropparna det lilla extra som gör att det hamnar överallt där det inte borde hamna. Jag kan inte ta regnjackan för det gör man inte i december. Och stövlar har jag inga, och även om jag skulle ha ett par skulle jag vägra ha dem på mig nu. För det är kallt, även om det inte ens är minusgrader och det är fanimej snart jul. Och då ska det varken hagla, vara storm eller regna spik. Inte i min värld!

Hem till regn och perspektiv

Ïdag blev det rivstart på på formläran. Efter att bara ha missat en ynka skoldag efter att ha varit i storstaden London över helgen kändes det som att jag hamnade helt bakom en soffa för resten av veckan! Det är perspektiv vi håller på med, och vi fördjupar oss i plan, vyer, sektioner och panorama. Det är trixigt! Till min förvåning var det roligt att pilla med att rita en panoramabild av en karta, då man ritar ett rutsystem som leder till att man kan få en kartbild mer levande. Den går från att bli platt till att den lutar, kan man säga. Att ställa om en 3D-bild till en plan är en annan grej jag har sysslat med idag. Att ställa om hjärnan till att man ser saker uppifrån låter kanske lättare än vad det är.

Kan även meddela att det regnade spik idag och att det är asjobbigt att cykla genom stadsparken eftersom man inte ser de djupa regnpölarna i mörkret. Vill inte ha mer regn.