Train on Fire

Nu passerar ett tåg.
Jag hör det så alldeles lagom tydligt här uppe från mitt lilla bo. Lugnet sprider sig och jag drar en lätt suck inombords. När det där dova susandet från rälsen hörs känns det så tryggt. Tryggt, lugnt och skönt. Allt rullar på som det ska, allt är bra.

De blir ju inte direkt färre

Någonting jag verkligen inte tycker om är sladdtrassel. Som när en sisådär 500 sladdar sitter i en stickkontakt samtidigt och trasslar ihop sig sådär otrevligt i varandra och resulterar i en svart ögontilldragande klump i rummet. Tänk om det fanns genomskinliga sladdar, det skulle allt vara bra! Eller förstås, om man inte behövde några alls...

Och idag fick ICA-hörnan besök av Judi Dench!

"Judi Dench", alltså.

Undrens tid är ej förbi!

Man skulle kunna hitta åtminstone ett bevis till att båda (!) mina små systersöner har ett visst gillande för klassisk musik. Jag spelar just nu ett modernt, dissonant pianostycke (från 1950, det låter inte klassiskt vackert direkt utan toner skär sig mot varandra) och var tvungen att öva igår när jag var hemma hos mamma och pappa. Också min systers familj var där, så de fick stå ut med ett visst oljud från pianot. Jag hade trott att barnen skulle börja skrika på en gång, den ena värre än den andra, men jag hörde varken skrik eller gråt. Däremot ropar pappa till mig efter en stund "Fortsätt spela hörru, Oskar har somnat!". All right, one down. Efter övandet fick jag höra att Felix hade stått tyst i ett hörn av vardagsrummet och sett ut att lyssna, istället för att leka på golvet och ränna runt som han annars brukar. Blir man inte paff? Man trodde man visste lite om vad barn kan tänkas tycka låter som buller, men det kanske är så att de inte "lärt" sig än vad som är "fult" och "fint" än? Ju mer jag tänker på det... det låter ändå ganska rimligt!

Just nu HP and the Half-Blood Prince

Nu för tiden händer det inte så ofta att jag blir totalt fast i en bok, men när det väl händer blir jag så glad! Att det är ovanligt roligt att läsa brukar resultera i att jag hellre läser än slår på tvn, prioriterar att ta upp boken en stund innan läggdags istället för att krasha i säng med en gång, och jag räknar inte mängden sidor kvar till nästa kapitel. Läslust är väl himla härligt ändå!

Knasbollar!

Så här kan det gå när man släpper lös Vera och Sara med några (många!) marshmallows och vild fantasi!

Fråga nån som vet

Jag är så otroligt trött på pasta. Och jag har faktiskt både potatis och goda morötter som väntar på mig i kylen och som inget hellre vill än att jag ska skala dem, lägga dem i kokande vatten och bli uppätna. De goda köttbullarna (ingen ironi, de är goda!) förblir frysta i min privata, stora, härliga frys, ända tills jag bestämmer mig för att tina dem, och det är ju just det som de är till för: Att tinas och ätas upp. Men ikväll blir det trots det ingen kokt potatis och inga tinade köttbullar. Det blir ändå pasta. Hur gick detta till egentligen?

Hur var det där med att fånga dagen egentligen?

Man ska ju leva som man lär, och jag tjatar ju en del om det här med carpe diem. Men jag lever fan inte som jag lär. Jag lever väldigt mycket för att planera min närmsta framtid. Åtminstone känns det så ibland. Visst händer det att jag har riktiga GULDdagar då jag är på superbra humör och jag njuter av allt jag tar mig till, oavsett om det är att städa toaletten eller umgås med vänner, men många dagar när jag vaknar vill jag bara slå huvudet med en hammare, bara för att jag inte vill gå upp. Inte tänker jag "Idag ska jag minsann fånga dagen!". Nej nej, inga positiva tankar då inte! Dessutom är det svårt att känna att man fångar dagen när man är på jobbet, det kan inte bara vara jag som vill erkänna det... Det är väl i slutändan så att balans är nyckeln till allt och man är bara människa, det är fruktansvärt svårt att fånga dagen varje dag. Hur mycket man än vill.

Har han en hemlig tvilling?

På ica har vi många stamkunder, och en kille som brukar komma och handla då och då är riktigt lik den manliga huvudrollen i filmen the Notebook, Ryan Gosling! (ungefär här blir Tam avundsjuk) Det är så märkligt hur folk kan vara så lika varandra utan att de behöver ha någon som helst koppling till varandra! I en kompis skolkatalog från en skola i Dalarna såg jag en tjej som liknar mig, till exempel. Till och med jag kunde se att vi hade likadant leende! Är det här man ska börja fundera över ifall vi har en hemlig enäggstvilling nånstans ute i världen? Just nu verkar det inte helt otroligt.

Höjden av lathet...

... är det när man råkat ta en gaffel istället för en kniv (på grund av tankspriddhet) när man ska smöra sin macka och inte orkar gå och byta till rätt bestick?

För övrigt funkar det bättre än man kanske kan tro att använda gaffel som smörkniv.

It's very posh, dear!

En av de absolut bästa signaturmelodierna måste ändå vara till den gamla brittiska serien Jeeves and Wooster! Mina fötter vill stampa takt, huvudet vill taktiskt nicka och helst vill jag luftspela alla intrument på en gång. Känner ni igen han till vänster? Det är Hugh Laurie, som spelar Dr. House, men ungefär en 20 år yngre...

Det är allt ganska bra att ha dom ändå

Idag har jag en familjedag på g. Jag har inte träffat min familj på över två veckor så det känns härligt! Behövligt, faktiskt.

It's always hard to say goodbye

Att ta avsked är, ärligt talat, ett himla otyg. Få saker får mig att bli sådär oroligt tung i hjärtat som när jag tvingas krama hejdå till människor som ligger mig så varmt om hjärtat, och när jag vet att de kommer försvinna ett längre tag. När jag vaknar imorgon kommer Eve redan ha mellanlandat i London och är på väg till Vancouver för att leva loppan där till och med maj. Karin och Hanna åker till Schweiz på måndag och ska lära barnen stå på skidor ända till sista april. När jag inser att Sara och Karin snart åker iväg till Wien känns det som att jag kommer stå helt ensam kvar. Är jag kvarglömd? Jag har gjort mitt val, och att alla mina vänner inte kommer vara i samma stad som mig kommer jag tvingas vänja mig vid nån gång i livet. Men det gör ändå lite ont. Men jag vet samtidigt att trots att det kommer bli ett tomhål i vår efter dem som står mig så nära, kommer det fortfarande finnas många kvar som redan förgyller och kommer fortsätta förgylla min tillvaro. Tack!

Min vän Sara Parkman

Jag var inne på Saras, Karins, Johannas och min nerlagda blogg för en stund sen och läste lite gamla inlägg. Sara både var och är en riktigt skön tjej, det är bara att konstatera:

(29 nov -07, Sara)

Hej!

Nu är det ju snart jullov hörrni. Glöm inte att köpa julklapp till mig! Jag ska ge asmånga i år tror jag! Imorgon och typ varje dag framöver ska jag servera julbord på Hammarskog. Det är kul men ett jävla slit och spring. Bra för bikinirumpan!

Jag vet inte riktigt vad jag ska äta till middag idag. Familjen får pyttipanna, men jag tycker inte så mycket om det. Kan man äta panpizza till middag, eller är det att tjocka sig för mycket? Har nog inte så mycket att välja på iof. Eller jag skulle kunna koka mig lite ris, men jag har ingenting att ha till. Kyckling är vad jag vill ha! När jag blir stor ska jag alltid ha kyckling hemma! ALLTID!

Hur mycket måste man gå i trappor för att tillgodogöra sig en stor flaska julmust tror ni? Jag och Viktor hade tänkt spåra på julmust i år och dricka det liksom morgon middag kväll, men jag vill ju inte komma som en blekfet äckelbrud till Gran Canaria sen i januari. Ja som sagt, för er som inte visste det, Karin och jag sticker på solsemester efternyår. (Det är ungefär nu ni ska bli avundsjuka)

Nu har det hemska hänt förresten. Jag har skaffat facebook. Skit också!

Nej hörrni, om man ska gå och koka sig lite ris ändå. Vi ses och hörs! Puss puss!


Rum212

Dazzling

Att upptäcka att dagen är bländande solig och himlen blivit babyblå av ljuset gör att det spritter i kroppen och jag måste ut. Även om det är 10 minusgrader.

... och ingenting har krympt, det har inte blivit kortslutning och tvättmaskinen är fortfarande hel! Jag har kommit ihåg att hänga upp plaggen, så de lär inte bli sura. Det enda som skulle kunna hända nu är väl att de aldrig torkar, men det lär ju inte vara ett problem. Om inte det är hål i taket! Men det tror jag knappast.

Konsten att tvätta en 40 kulör

Jag har just varit nere i husets tvättstuga och satt på mitt livs första tvätt som inte är med mammas och pappas tvättmaskin. Det känns väldigt vuxet. Oj, vad vuxen jag är! Nästa gång jag träffar en avlägsen släkting som säger "Men vad STOR du har blivit" ska jag svara "Jaa, vet du, jag tvättar till och med mina egna tvättar nu för tiden!" Det skulle nog få tyst på dom...! Självklart har jag inte gått omkring i lortiga kläder i tre månader (så länge har jag bott här nu!), men jag har på något mirakulöst sätt, fråga mig inte hur, lyckats få hem kläder till mamma och pappa så ofta som jag behövt tvätta... Ungefär varje vecka. Fan vet hur jag lyckats, för ofta jag har tvättat en gång i veckan hemma, men det måste jag ha gjort. Just det, jag har inte haft nåt tvättmedel heller förrän... igår. Och man kan ju inte tvätta utan tvättmedel och jag lägger hellre pengar på en öl än en låda Via sensitive color så det har tagit ett tag att ta tag i mig själv. Men sånt är livet! Nu är maskinen klar om en halvtimme. Rullar trötta tummar under tiden tror jag.

Hos karin kan man hitta grejer!

GULLIGASTE Marcus och Karin!

Jag och Bettan på nyårsafton, på väg till slottet!

Ge mig den vackra storstaden snart!

Morgonsvammel

Det är så himla märkligt hur man kan vakna ena morgonen och vara helt utsövd efter natten, och andra morgnar när man sovit precis lika mycket egentligen vill man aldrig mer stiga ur sängen. Nånsin. Det händer mig hela tiden, denna upp-och-ner-våg! Men jag kan knappast vara ensam om det, tänker jag.

Jag lyssnar precis in Jason Mraz nyaste, We sing we dance we steal things, och jag har kommit fram till att den kräver ganska många lyssningar innan man kommer in i soundet och börjar gilla det på riktigt. Märkligt hur vissa album bara sätter sig direkt och man tycker alla (de flesta) låtar är underbara, medan andra album måste man vänja sig vid för att SEN tycka att de flesta låtar är underbara.

Vad gör man om ens parfym har slutat säljas? Nu MÅSTE jag ut och resa snart snart snart för att sätta sprätt på julklappspengarna på Arlanda och lägga dem på den där doftande flaskan. Sucks to be me. Eller nej, kanske inte, egentligen.

Trött energi

Jag vill sitta och dikta en stund. Jag vill sitta här bredvid det vidöppna, bleka fönstret och andas in den motvilligt varma luften som strömmar från de kala trädtopparna medan fingrarna får knappa av sig en stund.

När man bor så litet att arslet slår i väggarna, då gör man klokt i att tänka innan man förvarar. Eller förvara och tänka sen och förändra, det funkar också. Ikea och jag (och resten av... hela världen, tydligen) har något gemensamt och det är att vi gillar båda smarta lösningar. Men jag har märkt att även om man är full av idéer på vad man vill ha innan man åker till Ikea så kommer den kreativa lusten helt av sig av all TRÖTT energi som slår emot en när man passerat entrén. Wam. Folk pallar inte vara där, det syns på dom. Trött. Trots att det är en massa fyndiga namn på soffor och vaser och vaskrensare. Stina. Krokig. Pynta. Mm, jätteJÄTTEfyndigt, men efter ett tag så slutar man se det roliga med att kringelikroka sig runt avdelningarna (för man MÅSTE se ALLA kreativa produkter som varuhuset erbjuder, det är därför det inte finns några genvägar till kassan längre antar jag), för det blir helt enkelt för mycket! Visst kom jag senaste gången därifrån hem med lite bra grejer som gjorde mitt enkla hem en smula mer smart, men om jag inte ätit den där smörgåsen som jag gjort hemma innan hade jag kommit hem betydligt mer tomhänt. Så det var egentligen mackans förtjänst att jag köpte nåt, inte ikeas.

Har inte plats för fler tankar, det är dags att gå till jobbet.

Om man sticker ut näsan genom dörren...

Idag kommer många svettas.

Jag menar, hur många kan ha lagt märke till, eller ens tänkt på i förväg när de steg upp/ska stiga upp, att det blivit typ 15 grader varmare i luften?

2009

Ja, ett nytt år, bla bla bla, det har börjat bra so far bla bla bla. Det känns konstigt att skriva 2009 (uttala tjugohundra, jag jobbar på att komma ihåg det!) istället för 2008 men vadårå, så är det ju varje år i januari. Man ska liksom inte tro att bara för att det är årsskifte så ska ens liv förändras magiskt. Det är ju inte fel att börja på ny kula om man behöver det, tvärtom, men man ska inte lura sig själv att allt kommer bli så himla annorlunda bara för att det är ett nytt år, man måste fortfarande jobba för det man vill uppnå. Det kommer fortfarande vara samma årstider under det nya året, man har sannorlikt samma tidsbrist, och saker som man inte kan kontrollera händer på samma sätt som det alltid har gjort, till exempel. Förstå mig rätt, jag är inte pessimistisk mot att det är ett nytt år, jag tror också på att det här året kommer bli bra, liksom de flesta andra. Skulle man inte göra sig själv en onödig björntjänst annars? Jag vill helt enkelt bara slippa det vanliga nyårsslentriansnacket i år.

Men det klart, summeringen av år 2008 blir att det var ett toppenår och så mycket har hänt som fört mig framåt. Studenten, to mention one BIG, förstås! Nu delar man in det som hände innan studenten och det som hänt efter. Märkligt...