Jag vaknade, precis när mamma i drömmen sa att hon skulle få vinterkräksjukan, av ett hemskt, djävulskt, avgrundsdånande pip. Det finns en inställning på min väckarklocka man praktiskt daget dör av, på grund av hjärtstillestånd, men jag har börjat offra mig för att gå upp på morgonen och göra något av den. Idag krängde jag på mig ett par ljusa jeans som jag inte haft sen i somras. Jag lånade mammas blåa mascara och krigsmålade ögonfransarna (resultatet blir inte krigsmålning, gott folk, det blir effektfullt. Snyggt.). Jag var riktigt glad och övervägde till och med att ta cykeln fast det ven om knutarna. Det säger något (fast det slutade med att jag tog bussen i alla fall).
Vad pågår? Så här tillfreds med saker och ting har jag inte varit på länge. Det är bra. Jag förtjänar det. Men det är skumt.
2 kommentarer:
Det är våren, kära vän! Den kryper in i oss alla och gör gott =)
puss!
det är du värd min sötnos! jag är glad att du är glad..! och din mascara var väldigt väldigt snygg måste jag säga.
Skicka en kommentar