När jag gick hem för några dagar sen gick jag genom Ultuna och passerade hela SLU-området. Det surrar av aktivitet från byggnaderna där, jag vet inte om alla har lagt märke till det; fläktar och apparater med prover och gud vet vad står på dygnet runt och ger ifrån sig ett nästan omärkbart surr. Men jag märker det, kanske för att det är ett ljud jag förknippar med hur det var på pappas jobb, som låg mitt i denna universitetssmet.
Jag älskade att följa med till dit pappa jobbade, trots att jag inte var särskilt gammal då, och jag kommer fortfarande ihåg precis hur det var. Jag minns de röda stenplattorna och lukten av trapphuset. Jag minns de högt uppsatta gullysande ljusbollarna och hur jag tvingades rikta huvudet mot taket för att se dem. Jag minns hur jag brukade rusa uppför trapporna, upp till pappas instutition, bara för att sen behöva stå och vänta på att han skulle komma ikapp och låsa upp den tunga glasdörren. Jag minns hur spännande det var att gå i korridoren och titta på alla främmande kartor och tavlor som hängde på väggarna.
Pappas arbetsrum andades kemi. Labb. Inte som kemilabb när man står i ett dragskåp i skolan och har allt materiel samlat på en vagn, utan tänk dig ett helt rum fullproppat med den mest spännande kemiapparaturen du kan tänka dig. Det innehöll så mycket mer än ett dragskåp. Riktig kemi!
Jag tänker aldrig bli nån form av kemist, men jag inser att kemi lär ju vara så fruktansvärt mycket mer än skolans form av kemi. Det är ingen nyhet, jag vet, men det är väldigt lätt att glömma när man måste snurra in sig i otaliga begrepp och formler...
1 kommentar:
vad fint!
Skicka en kommentar