Tyvärr.

Jag har blivit en usel bloggare! Men vaffan det är ändå ingen som har tid att läsa massa jäkla bloggar när man är fullt sysselsatt med att förbereda sig för studenten! Så jag är förlåten!

Bollen har börjat rulla, snurran har börjat spinna. Allt är satt i rörelse.

Rött är väl inte sött?

Det finns en anledning till varför jag inte använder rött nagellack stup i kvarten. Anledningen är de fula ... fartränderna som blir som lämnar märken på allt man tar på (LÄS PAPPER). Jag menar inte att lacket aldrig torkar, utan man skaver snarare av lite färg sekunden efter att man tagit tag i nåt. Så alla skrivblock blir fulla med röda streck så fort man fått den brighta idén att måla naglarna röda... Men jag antar att man kan se det positivt, tangentbordet klarar sig i alla fall från färg.

Inte slutet, bara början!

Wow, har just haft sista skrivprovet i gymnasiet. Det känns fantastiskt, men ändå som att det är nån annan det gäller. Min spontana reaktion till denna någon är typ "Vad kul för dig, det måste kännas skönt", men samtidigt räkna upp för mig själv hur många prov jag har kvar. Och så inser jag att det ÄR mig själv det gäller, det är faktiskt jag som inte har några fler prov. Nej, det här med studenten är bara så konstigt... Det är sista hit och sista dit, sista det här och sista det där, dagarna känns kortare och veckorna krymper ihop mer än vanligt och allt går mot sitt SLUT. Man kan ju undra när första nånting kommer...

Med risk att låta alldeles för deppig...

Hjälp! Tänk när man inte längre hör syrsorna. Blir man ledsen då eller märker man det inte? Blir man galen av att inte veta vad man inte hör? Och tänk när man inte hör hur humlorna surrar i träden och runtom en. Då finns det ingen förvarning innan man sätter sig på det förrädiska livet och gör illa sig. Då hör man inte längre den febrila aktiviteten i luften. Tänk när guldkanten på ens tillvaro driver iväg och långsamt tynar bort utan att man kanske ens märker det, det gör mig ont att tänka på.

Tänk inte, bara skit i det

Jag hörde att om plommonträden blommar mycket så kommer det bli mycket regn under den närmsta tiden. Fnys. Säkert. Hädanefter tänker jag helt slå dövörat till alla korkade som försöker spå om sommarvädret. My ass att det kommer bli en regnig sommar bara för att det typ i november snöade. Vädret lever sitt eget liv. Ja? Inte ens dom som ska kunna nåt om väder kan lova hur vädret ska bli dan därpå, trots att de är utbildade om vindar och olikartade fluffiga moln, så vaffan... Det är tyvärr, tyvärr dömt att misslyckas.

Fast jag kommer ju glo på det kommande vädret innan studenten i alla fall. Om det ser ut att bli bra väder är det bara att väcka de naiva tankarna till liv, typ "det är en stor sol rakt över Uppsala, sånt ljuger de aldrig om". Om det ser ut att bli dåligt kan man trösta sig själv med att tänka "men vadå, det där betyder ändå ingenting, det som står i tidningen stämmer ändå aldrig". Sådär, alla problem lösta!

Mandoyra!

För snart en vecka sen visades en halvtimme på svt från Mando Diaos konsert på Cirkus i Sthlm, samma konsert där jag och mina kompisar står i publikhavet! Vera filmades flera sekunder i närbild (haha nu är du kändis, Vera!) och tydligen såg man ... halva mitt ansikte nån gång också. Oavsett om jag kom med på tv eller inte så är det inte utan att man får lite återfall...! (plus att det är Mando man vill se på tvn, inte sig själv egentligen) Imorrn kommer Hurricane Bar med posten!

När trädknoppar slår ut...

När jag gick hem för några dagar sen gick jag genom Ultuna och passerade hela SLU-området. Det surrar av aktivitet från byggnaderna där, jag vet inte om alla har lagt märke till det; fläktar och apparater med prover och gud vet vad står på dygnet runt och ger ifrån sig ett nästan omärkbart surr. Men jag märker det, kanske för att det är ett ljud jag förknippar med hur det var på pappas jobb, som låg mitt i denna universitetssmet.

Jag älskade att följa med till dit pappa jobbade, trots att jag inte var särskilt gammal då, och jag kommer fortfarande ihåg precis hur det var. Jag minns de röda stenplattorna och lukten av trapphuset. Jag minns de högt uppsatta gullysande ljusbollarna och hur jag tvingades rikta huvudet mot taket för att se dem. Jag minns hur jag brukade rusa uppför trapporna, upp till pappas instutition, bara för att sen behöva stå och vänta på att han skulle komma ikapp och låsa upp den tunga glasdörren. Jag minns hur spännande det var att gå i korridoren och titta på alla främmande kartor och tavlor som hängde på väggarna.
Pappas arbetsrum andades kemi. Labb. Inte som kemilabb när man står i ett dragskåp i skolan och har allt materiel samlat på en vagn, utan tänk dig ett helt rum fullproppat med den mest spännande kemiapparaturen du kan tänka dig. Det innehöll så mycket mer än ett dragskåp. Riktig kemi!

Jag tänker aldrig bli nån form av kemist, men jag inser att kemi lär ju vara så fruktansvärt mycket mer än skolans form av kemi. Det är ingen nyhet, jag vet, men det är väldigt lätt att glömma när man måste snurra in sig i otaliga begrepp och formler...