Moln som skaver på himlen

En av kurserna är avslutade nu, så bara en kvar att jobba på.

Nu jobbar jag med moln i akvarell!

Imorrn ska det blir sol och jag tänkte nog åka med Axel till Malmö för att fota i stan. Och kanske äta glass i en park. Och kanske ha kjol utan strumpbyxor? Det kan bli en fin dag! Både bildligt och bokstavligt!

Soullös

Jag saknar solen. Den kommer och går men stannar aldrig! Och är den framme ett tag är det inte tillräckligt varmt för att sitta ute och njuta i den. Idag är det kallt. Sol när jag vaknade men nu tror jag det kommer börja regna snart, så himla trist!

Jag har bestämt mig för att skaffa öronproppar, för det här med att stoppa papper i öronen när man är på klubb kanske inte är en så bra idé ändå, om de skulle råka komma för långt in. Så jag ska köpa hudfärgade små, så mina öron kan vara riktigt glada när jag är ute!

!Peace!

Sockersöta....

... alpackor!

Den här har nog just blivit trimmad, så den ser ju lite kal ut, men ändå så oemotståndligt söt! Ser lite ut som en fjordhäst med luggen!

Dagens klipp om att trimma alpackor:
http://svtplay.se/v/2435630/proffs_klipper_alpackor_i_ovraby

Mer bilder!

 Min klocka som jag äntligen fått tillbaks!

 Härlig utsikt från balkong!

Man kan se långt med Axels kikarsikte. Observera mitt lillfinger! 

Har fått ett oanat intresse för moln i och med mitt slutprojekt i skiss- och ritteknik... 

Och så kom den sjukaste hagelskuren igår!

Vi har det bra i matlaget! 

Nytt och fräscht hår :)

Slutcitat

Idag hopar sig molnen och sluter sig runt huset. Det blir mörkare och mörkare runt soffan trots att klockan bara är ett på eftermiddagen. Det är som skymning i november.

Igår fick jag äntligen tillbaka min klocka, den jag fick av Axel i julklapp men som började imma sönder alldeles förskräckligt för ett tag sen, så den åkte in på lagning. Jag tappade lite tron om Casio då men jag hoppas att med det här nya exemplaret kommer den hålla för resten av livet. Man kan fortfarande hoppas. Hur som helst har jag saknat den och det känns skönt att den tryggt är tillbaka på min vänstra handled.

Kolla kolla

Idag har jag bestämt mig för att ha en aktiv dag. Ska inte gå och träna, men få saker gjort. Hatar dagar som igår där man bara är uttråkad och lat. Varför blir det så? Lågtryck i kroppen eller hjärnan eller nåt! Mer aktivitet!

Jag undrar en sak. Det poppar ibland upp små notiser på facebook om var folk har varit eller är, typ "Sara Parkman är i Hyde Park". Men jag fattar liksom inte riktigt meningen med det. Jag vill verkligen inte att folk ska veta vart jag är hela tiden! Det är lite läskigt att man kan visa folk så att de kan hålla stenkoll, även om det är man själv som väljer det. Jag hoppas inte att detta är på väg att bli en ny trend, för den kollen vill jag inte ha på folk och jag vill inte att folk ska ha sån koll på mig.

Kväck!

Hur det nu än är så vill jag dela med mig av det jag senast har hållit på med. Jag gjorde nyligen en sekvens om Den fula ankungen (som i och för sig blev sågad av min klass men jag själv blev ändå nöjd) och då blev ju min inspiration förstås ankor och svanar. De är ju makalöst söta!

Onsdagsblues

Fyyy vad jag är seg idag. Jag har tänkt sätta mig med blocket och rita ungefär 1000 gånger men det hjälps inte. Jag sitter fortfarande utan block i knät. Med dator. Det känns dåligt.

Just nu vore det härligt att resa bort. Till Nice kanske, där det säkert är 30 grader, badklart och solgass, eller nån fin grekisk ö. Eller nåt fint ställe överhuvudtaget där man får skämma bort sig själv med fint väder, vackra stränder, älskvärt sällskap, god mat, svalt hotellrum med tunna lakan, roliga marknader... ja, allt det där som hör till.

Suck.

Å du, låt kärleken få gro!

 Det har blivit en del snack om spirande blommor och lysande gräsmattor på sista tiden, men jag fortsätter ett tag till med det. Det är så himla vackert här med blommande syrener och solen går ner så sent, så det väller upp känslor!

För ganska exakt en månad sedan satte jag ju några frön luktärt och blomkrasse (eller frön och frön, de ser ut som okokta ärtor), och luktärten växte fint men krassen försvann i jorden någonstans och kom aldrig upp. Fram tills nu! Jag hade ställt undan krukan i ett hörn på balkongen för att jag inte orkade ta itu med den, men så kastade jag ett öga på den bara för några dagar sedan och såg att en ärt hade överlevt och börjat hitta upp från jorden! Oavsett om det är barn eller frön det handlar om så är det fint att se dem växa och gro.

There are faces I remember

 Med min nya kamera Nikon 3100 med objektiv 18-105 mm ser jag ut såhär. 

(alla bilder är med nya kameran)

 Vi har kul till och med i hissen!

 Bister uppsyn men varmt hjärta

Stillsamhet är också bra

Johan och Tobbe pratar om sånt män pratar om: kubb och regler och sånt.

Gustav har lånat mig ett objektiv, då kan resultatet bli såhär!

Och så spelade Gustav Skalor och Arpeggio.

En dag som denna

Jag var för en stund sen inne på lilla lokala Konsum för att köpa tandkräm och lite annat smått och vuxet. Under hela tiden jag gick omkring i butiken hördes ett konstant illvrål som visade sig tillhöra en liten typ femårig tjej som skrek sig röd i ansiktet av gråt och ilska. En sån arg unge alltså, jag har aldrig hört något liknande! Hon skrek och skrek och skrek och kunde inte lugna sig, så hennes pappa lyfte tillslut upp henne och bar ut henne ur affären (fortfarande skrikandes). När jag hade betalat och gått runt hörnet för att gå hem hade pappan satt henne i sin cykelstol i cykelstället och hon var fortfarande lika arg och vrålade lika ursinnigt. Ungar slutar inte att förvåna mig. Och så blir jag så himla nyfiken på vad det var hon var så arg på!

Se hur härligt majsol ler och hur minnen mig leenden ger

På Valborg fick jag en snutt av intågningssången God afton om ni hemma är, maj är välkommen, förlåt oss om vi väcka-a er, sommaren är ljuvlig för ungdomen på hjärnan. Så härligt det var att komma ihåg den lilla visan, för den hade jag helt glömt bort. Och jag hade glömt bort vårkonserterna musikklasserna gjorde varje maj (eller var det april?)! Hur kunde jag glömma det? Afrikansångerna med dans som vi sjöng i åttan eller nian med Karin (åsanna mkosi besolu), vårt tokiga spex i nian, de fantastiska potpurrierna som var de mest efterlängtade av alla noter på hela året, törs jag nog säga. Det var som att vänta på jultomten, och ett himla tassel och längtade efter att Gunnel och Anders skulle skriva klart det. Och Cleo som hade på sig en svart tröja medan resten av kören stod i vitt... Det är sånt man minns! Heldagsrepen var något jag såg fram emot, minus att man fick jävla ont i ryggen i slutet av dagen och att det var tråkigt att stå och vänta på när de andra stämmorna övade sin del. Men annars var det roligt. Roligt att öva in- och uttåg, roligt att sjunga upp, roligt att bestämma vilken plats man skulle stå på... allt det där var kul! Och tänk att jag gick allra, allra först på luciakonserten vid uttåget när jag gick i pluttfyran. Lucia och halva gänget i ena ledet och jag och den andra halvan i det andra ledet. Såhär i efterhand känns det som en väldig ära! Man kan säga att det är en ära att ha varit med om allt det där faktiskt.

Le monde vert

Jag har missat två veckor av Lunds vår och nu när jag kommer tillbaka märker jag att jag har missat massor. Jag har inga bilder men sanna mina ord! Gräset är så grönt så det i princip självlyser, magnoliaträden blommar i allas trädgårdar, trädkronorna vi ser utanför köksfönstret har slagit ut så det känns som att vi bor bland molnen och så är det varmt. När vi kom hem på eftermiddagen kvittrade fåglarna och folk gick runt i shorts och linne på stan. Och så kom vi, packåsnor med jackor och tusen påsar och väskor... 

Tyvärr väntar jag fortfarande på colbie caillats nya skiva som av någon obeskrivlig anledning inte verkar komma förrän i juli. Riktigt besviken blev jag. 

Men snart är det sommar ju!

I frågehatten hittar man många kaniner

Ibland vet man inte hur det ska bli med allt, faktiskt ganska ofta har man ingen aning om hur saker kommer att sluta. Hur kommer det färdiga projektet se ut? När ska vi ses? Hur kommer sommaren bli? Blir det kul? Är jag nöjd? Kommer jag in? Vad gör jag om jag inte kommer in? Ska jag fokusera på kontrast eller färg? Det blir en jävla hop med frågor efter ett tag och man ska inte tänka på dem alla på en gång, hörrni! Men de ploppar upp sådär lite här och där. När jag ska sova, när jag kollar på tv, när jag cyklar, när jag äter... hej, fråga vad du vill. Vore sjysst att få snabba svar men det brukar ta ett tag innan det står klart. Och så när man fått en fråga besvarad brukar nästa ta vid: Men sen då? Nästan alltid "men sen då?". Onödigt men tyvärr sant. Kanske man skulle fråga mindre, tänka lite mindre och bara se vart man hamnar? Frågan är om man vågar sånt. Ge sig ut på tunn is?