Sommaren som aldrig säger nej och våren som alltid tränger sig på

Jag fick värsta suget efter sommar! Sommaren som är grön och doftande! När man kan äta en middag baserad på bär! Och bär! Och bär till efterrätt! När man får vakna i ett svalt rum av fågelsång utanför och se solen draperad bakom persiennerna! När det är ljust långt in på kvällen! Kvällsljuset som på bilden. Ge mig!

Jag känner alltid, varje år, när vintern håller på att dö ut, fuck våren. Många lär fråga sig varför, för den normalaste reaktionen är att man välkomnar våren med så öppna armar att man nästan bryter av dom, men för mig känns det snarare som en jobbig process än nåt annat. Jobba på, liksom, kom med nåt större och starkare... bättre! Speciellt mesvåren spjärnar jag emot inför; när man plötsligt ser att snödroppar dykt upp i rabatten helt dränkta i snö, eller att krokusens fega ljuslila blommor vågar sig fram, då är det som segast och mesigast. Men sen när alla riktiga blommor kommit igång (här snackar vi typ tulpaner och skilla) och det blivit varmare och bla bla så tänker jag inte så längre, men innan dess... Typ nu tänker jag så, för snart kommer de där tidiga vårtecknen som jag helst skulle slippa. Fuck våren, ge mig nåt annat istället!

Jag erkänner att jag känner mig lite skiljd från mängden. Det smärtar lite, men jag ska hålla det för mig själv, så ingen får reda på detta förräderi som jag begår vareviga februari och mars.

Gah! Koncentrerad stress (mycket små saker att göra på liten tid, alltså) är inte förnöjsamt. Jag menar när man kommer in i sån där "jag måste göra allt på en sekund-trans". Nej, tack, tvinga mig inte göra det! Nu är klockan halv 11 på kvällen, jag har nyss kommit hem och jag ska käka middag. Nu. Det är inte mina normala vanor och jag vill inte skaffa mig såna heller! Jag blir hyper och så kommer jag inte kunna sova. Great.

Vad som är great är att planera sin tid och veta sina gränser. Sen ska jag koka mig en kopp te. Sägs bota cancer och göra andra mirakel, har jag hört.

Back in the days

När man tittar igenom gamla saker man gjorde eller hade när man var yngre, går det att resa bakåt i tiden. Just då. Man ser en gammal teckning. Har jag gjort den där? Jag ritade bara prinsessor på den där tiden. Man vänder på en bladflik, drar fram pappret och synar den. Just ja, min handstil var såhär kantig förr i tiden. Får syn på en cd-skiva. Jag kommer fortfarande ihåg min första jag fick av mamma när jag var 6 år. Till Amanda, hette den. Väldigt originellt. Sången med samma titel var jobbig, det var spår nr 1. Jag kommer fortfarande delvis ihåg hur den gick. Spår nr 12 hette "Jag vill ha en häst". Det var en av mina favoriter. Varför kommer jag ihåg just det när jag inte minns stunden jag plötsligt fattade att 1+1 är 2? Man tycker det vore ett mer värt minne att ha, i långa loppet. Coolt att komma ihåg det! Men det är ju så tydligt att det inte går att välja vilka stunder man kommer ihåg och inte. Hjärnan är ganska okontrollerbar i vissa fall.

Jag har sparat så mycket skit under åren som tar upp massor med plats, som jag svär åt lite då och då när mitt rum känns mer som en kaos flyttkartong än ett sovrum, men trots det ångrar jag inte att jag har det kvar. Även om 99.5% av min tid inte går åt till att vända och vrida på det där fula suddet i ettan och minnas fröken och mitt klassrum så vill jag veta att jag har allt det där nånstans. Då kan jag faktiskt ta att mitt rum känns som 1 kvadratmeter då och då.

Yes! Jag har så långt hår att jag kan göra inbakade flätor! Nöjd Martina! Skratta inte, det är långt för mig...! Och så ska jag säga att jag gett upp vintern. Det kommer bli en gråzon istället, en trist period, tills den riktiga våren kommer. Jag inser, hänger lite med huvudet, jag accepterar. Ibland sviker mig orken att hålla ut, helt enkelt.

Projektarbete och Sony Ericsson

Man måste bestämma sig för att man älskar InDesign för att kunna jobba med det, har jag kommit fram till. Jag fattade inte riktigt vad vi gav oss in på när vi bestämde oss för att använda ett program ingen av oss kunde från början och vad jag gav mig in på när jag bestämde att jag dessutom skulle mantla högsta ansvaret för det. Jag antar att det blev så för att jag lockades av att få leka med färg och form, sånt har jag alltid varit svag för. Hur det bildar olika stämningar och intryck, sånt är intressant!
Alltså, jag och tre till ska göra en yearbook för Katte, det är därför jag snackar om InDesign, för det är där materialet kommer bearbetas och omvandlas till en fin bok! Det är jätteroligt, men det är så stort! Jag har räknat antalet timmar på ett ungefär jag jobbat hittills med projektarbetet, och jag tror jag är uppe i 60 timmar eller nåt sånt. Och det är bara januari och vi har inte alls börjat hårdjobba med det. Shit! Projektet kanske snarare är ett 200-timmarsprojekt än något annat... Eller typ 500-timmars. Men skitsamma, det kan jag leva med, för det här ger mig något och jag lär mig massor!

När vi satt och käkade idag började vi prata om mobiler. Pappa nämnde att Nokia står för 40 % av mobiltelefonförsäljningen eller nåt sånt. Jag trodde helt Sony Ericsson ägde, men tji fick jag. Då slog det mig. Typ ALLA mina kompisar har Sony Ericsson! Det är ju fan sjukt! Och dessutom, säkert minst fem stycken har likadan modell; den där som är svart, Walkman... Ni vet. Men grejen är att Sony Ericsson designar snygga modeller, dom gör det! Och utsidan spelar skitstor roll i valet på vilken man ska välja ju. Det som gör mig sur är hur fruktansvärt o-tåliga dom är. Dom är ju fan tillverkade för att gå sönder snarare än att hålla. Slit-och-släng-konceptet har aldrig gått hem för mig. Inte heller bind-upp-din-mobil-på-50-år-och-få-den-för-90-öre. Na-a. Trots det lockande erbjudandet, hellre fri än fångad.

Tove har det!

Irritation!

Jag blir galen på de där svarta små minihjärtanen som det kryllar av överallt i texter och bloggar och på facebook! Det borde inte få slåss om plats tillsammans med procenttecknet eller snedstrecket! Det är ett hjärta, säger inte det allt? Hör inte hemma på ett tangentbord. Men ... hur GÖR man det ...?

Sådär ja! Det här är en rätt ny bild på Felix, och han är alltså inte min son, utan min systers. Men det tror jag iof man kan räkna ut rätt så bra på egen hand. Men lika bra att vara övertydlig.

Förresten så var det snö i luften idag, när jag gick förbi Nautilus. HA för alla er som trodde våren var på väg, jag tror stenhårt på att den riktiga vintern vill ha revansch! Sent, absolut, men den kommer, förr eller senare... Jag ska käka upp min mössa annars (för jag har ingen hatt).

Kalles

Tamara käkade frukost hos mig idag, och framme på köksbordet låg en tub med Kalles Kaviar. Hon tittade på den och sa försiktigt att hon aldrig vågat äta det. Tänk om det är jättegott? sa hon. Ja tänk om! svarade jag (med underton som betydde ungefär kom igen, go for it!). Jag har aldrig riktigt tänkt på hur det smakar, förutom att jag gillar det, men hon tyckte det smakade lax. Hon kanske har rätt, jag vet inte riktigt... Vem uppfann kaviarn egentligen? Vem kom på att stoppa in tomatpuré och salt och socker i fiskrom, liksom?

Vi kom in igår på ett 20-ställe förresten. Jag börjar tro på alla som säger att man kommer in om man är -89a. Dom vill ju tjäna pengar, eller hur?

Hoppas!

Man kan bli lite sur när saker och ting skiter sig. Just nu är jag mest sur över att Kattes fest på Gtbgs nation imorrn kanske inte blir av. Typiskt. Kan det inte bara... funka? Det vore skönt. Och när jag är inne på ämnet, kan det öppna nåt ställe snart som tar in 18-åringar, tack? Ska man behöva lida ännu mer för att man inte är 20? Det är inte snällt! Och även om man skulle komma in på ett av 20-ställena trots att man "bara" är 18 så är det inte säkert att hela ens sällskap gör det. Grr. Det söta lilla haket Orange räcker ju inte till för alla partysugna gymnasister i Uppsala, varför kan inte krogägare bara fatta det?

Sötnos, för nästan ett år sen

Uppsalas Stadsbibliotek

Jag ska försöka hålla i den här bloggduktigheten, så nu ser jag till att skriva lite, innan jag går och lägger mig.

Har ni varit nån gång på stadsbiblioteket en udda tid? Jag har lärt mig att verkligen uppskatta det där stället (och inte bara ungdomsavdelningen, som var det enda stället därinne förr i världen jag vågade besöka)! Det suger förstås om man vill hitta nånstans att plugga, för det finns ... 1 riktigt bord med stolar till som man faktiskt kan dumpa hela sitt väskinnehåll på och samtidigt prata vid. Och sitta några stycken vid också. Det är lite lite, det måste jag erkänna. Men jag kan rekommendera tidningsläsrummet, där finns det några bord som liknar pluggbord, men man måste vara tyssssst för att man inte ska få irriterande "varför håller ni inte KÄFTEN, småglin?!"-blickar av folk som sitter och läser Dagens Ekonomi eller en direkt uttalad gliring av nån dum gubbe som tror han vet bäst (Been there. Inte kul). Detta upptäckte jag och mina naturarkompisar när vi pluggade till matte D-nationella. Men det funkar, i alla fall!

I alla fall! Stadsbiblioteket är mysigt. Det jag ville säga om udda tider är att jag var där igår morse klockan 9 (fråga inte varför, jag hade sovmorgon till kvart i 12). Det var inte tyst, verkligen inte, men det var liksom... Trevligt! Ingenting har hunnit bli rubbat i alfabetsordningen i bokhyllorna, till exempel. Sånt är trevligt, speciellt eftersom jag gillar ordning (men inte för mycket ordning, lagom kaos kan vara bra). De bra skivorna hade inte hunnit bli utlånade än i musikrummet; jag fick t.ex med mig Mando Diaos "Bring 'em in" och Coldplays "Parachutes" därifrån, som jag längtat efter att hitta där! Det var också trevligt.

Så. Kontentan är att stadsbiblioteket är ett värt ställe! Gå dit och känn in stämningen bland människor och bokryggar. Jag tycker det är värt i alla fall, åtminstone om man får en ledig, och något sånär mjuk, stol att sitta på!

Morgonstund har ...?

Jag är så sämst på att gå upp på morgonen. Om jag inte har en tid att passa som tvingar mig att gå upp så går jag inte upp, helt enkelt. Och det hjälper inte med väckarklocka. Då ligger jag kvar i sängen och sover med oljudet på istället och har panik när jag vaknar. Och så blir klockan 12. Jag vill ju så gärna gå upp, det är det som förstör alltihop, annars skulle jag ju bara sova på utan worries och be happy...

Jag har nämligen alltid idyllen i mitt huvud att jag ska vakna sådär vid 9 på mina lediga dagar, helt utvilad. Sen ska jag gå runt och ta till vara på förmiddagen i min egen takt, sådär lagom. Men jag sover ju fan alltid förbi de där timmarna! Jag skyller på ljuset, tror jag. Sådär i mars, april, maj så kommer det nog gå mycket, mycket bättre, för då är det ju ljust på morgonen. Sol, förhoppningsvis, vareviga dag! Eller så bokar jag in en massa tidiga morgongöror med flit. Jag tror jag just kommit på ett försenat nyårslöfte.

Bloggrekord för en dag

Datorerna borde dö ut så man skulle börja skaffa sig ett bättre liv. Förlåt, men det är så det är bara! Sättet som tiden formligen rinner ur händerna på en när man sitter här är helt galet. Och det borde upphöra, inte minst för mitt eget välbefinnande. Jag säger det bara så det är sagt. Om jag inte suttit här hade jag ganska säkert läst min bok (som inte är dålig, utan bra!) vid det här laget. Men det gör jag inte. För jag sitter här.

Och just ja! Jag önskar jag vore lika haj som Johanna på att leka med bloggens utseende. Men man måste kanske gå naturmedia (eller heta Johanna Sundqvist i vilket fall, jag vet inte) för att man ska bli bra på html och sånt så man kan piffa upp saker och ting så det blir... personligt nog. Html låter proffsigt, bara ordet. Eller det kanske är för att jag inte kan jobba med html som jag tycker det låter proffsigt iof... Hm. I vilket fall, Johanna, är jag avundsjuk på dig ;)

Kaffe

Jag har insett en sak. Kaffe gör mig inte gott. Jag blir helt hyper! Men jag blir ju piggare, så det funkar på så sätt, men jag gillar inte känslan när det starts to kick in, bara. Det vore skönare om jag bara blev lite piggare. Punkt. Iof, det händer ibland, typ om jag dricker kaffe när jag är riktigt jävla trött. Eller det kanske är då jag blir som mest hyper förresten. Äsch jag vet inte, men kaffe funkar på mig lite FÖR bra, helt enkelt. Det var mest det jag ville säga. Jag kommer nog aldrig bli en sån där galen kaffeberoende som släpar runt på en termos överallt, det har jag mycket svårt att tänka mig...

Tjuvstart

Och så blev det tjugondedag knut och julen dog ut.

Segare får man leta efter

Efter årets första skoldag. Det är ganska skamligt egentligen att jag sitter här och gnäller över att jag är trött, för jag slutade halv 12 idag. Sen satt jag och fikade med Tamara (Sara kom senare också) till klockan 5, så det är inte som att jag lidigt och gjort en massa jobbiga saker. Jag led knappt av att gå upp tidigt, det är inte normalt! Måste vara på grund av ovanheten, om nån fattar logiken. Det var nästan kul att gå upp i mörkret... Äta frukost i mörker... (inte för att vi inte har lampor i huset alltså :P) Jag skäms över att skriva det nästan, och jag vet att jag kommer vilja kicka mitt eget ass om en vecka för att jag tänkt så. Kontentan är i alla fall att skolan var uttröttande. Men ack vilket mysigt schema jag har den här terminen! :)

I'm Going. Are You?

Hemma!

Hemma bra... men borta också bra.

För er som inte vet har jag varit i Österrike, säg Wien, en vecka och varit hos en mycket god vän som är på utbytesår där, Tove. Jag har trivts där borta, verkligen, men ibland önskar man att man kunde snacka tyska, det hade underlättat ibland i vissa situationer... Men det förvånar mig att österrikarna är så pass bra på engelska ändå! Det var bara idioterna som stod i vissa affärer och på matställen som gjorde det lite svårt för en. Att Tove var där underlättade verkligen, så hon kunde reda upp situationen när det behövdes...

Jag orkar inte skriva om en hel lång vecka (och uppriktigt sagt tror jag ni skulle scrolla ner lite), men låt säga såhär: Jag är förkyld men jag är glad. Jag är trött men jag är glad. Jag har träffat Tove och saknar henne nu men jag är ändå glad. Jag har sett massor och upplevt massor, det gör mig glad. Jag har dessutom en stor (digital) hög med bildbevis också, det gör mig glad och varm i hjärtat!

Dessutom har jag flugit själv, vilket gör mig lite stolt. Inte för att det är svårt utan snarare för att jag nu har erfarenheten i bakfickan. Det gör mig lugn.