Ljuset i staden

Var i Malmö med Mia och kollade in ljusinstallationerna jag pratade om då. Vi hann inte se allt, men en del!

Skymning vid kanalen. Vi missade dock ballongerna som var uppsatta i himlen en bit bort. 

Lampa solar löv. 

Svävande ljus.

Nära knytpunkten vid Carolikyrkan såg det ut så här på en vanlig gata. 

 Och så var det med det! Fint med något speciellt som lyser upp innan julen invaderar staden!

Om något som ligger till last eller befriar vardagen

En del av mitt moderna jag är förlorad just nu. Jag har nämligen ingen mobil. Det betyder att jag tvingas hitta andra sätt att höra av mig på som är mindre direkta. Alternativt att låtsas som att jag år 1992 var 23 år istället för 3 år. 

Hur är det då? Blir jag galen på att inte kunna höra av mig för att jag är fem minuter sen till en träff eller får jag panik av att folk inte kan höra av sig till mig? Nej, faktiskt inte. Det är ganska händelselöst. Och lite skönt. 

Man är nog inte så medveten om hur ofta man fiskar upp mobilen och konstaterar att man antingen: 

1) har fått ett sms  

2) har missat ett samtal, eller 

3) inte har försökt nås av någon på en hel kvart 

Det är så ofta man ser efter sådär reflexmässigt, man vet knappt om att det händer, och det känns så viktigt att inte missa något eller svara snabbt. 

Jag är ganska säker på att år 1992 så klarade man sig asbra utan mobil, för att det var så det var bara. Man sköt antagligen inte upp beslut lika ofta som idag, som t.ex. "Vi bestämmer när vi ska ses lite senare", "Jag hör av mig när det börjar närma sig", osv. Förr måste man ha planerat i godare tid och så höll alla parter sig till det man sagt. Och så fanns det kanske en mer tillåtande "det löser sig"-attityd hos folk, för att man fick göra det bästa av situationen om man inte kunde höra av sig direkt till någon om något skulle gå snett. Antingen fick man låna en fast telefon i en affär eller använda en telefonkiosk. Inte så svårt egentligen. 

Det är förstås mycket mer flexibelt idag, att man kan vara spontan på ett annat sätt, att föräldrar känner sig trygga av att kunna bli nådda av dagis när de inte är på jobbet, att man kan höra av sig om något oväntat händer. Det är bra, ganska fantastiska saker till och med. Men det finns en tillfredställande fördel med att inte kunna bli nådd. Jag vet just nu att kommunikationen står still i mitt alldeles egna lilla cyberspace.  Ingen input, ingen output. 

Jag ser den här pausen som ett kort andrum, där jag kan reflektera över dessa fria dagar. Men som den moderna människan jag oförglömligen är kommer hjärtat slå glädjeslag när jag kan låsa upp min moderna touchtelefon och åter bli ett med min omvärld. Jag kommer nöjt att återigen kunna dela med mig av obetydlig info till mina vänner och kunna nås dygnet runt. Detta kommer omedvetet tynga en del av mig medan en annan del av mig kommer att upprymmas av komfort och tillfredställelse.

Allvarligt om träd

Idag har vi haft inlämning nr 2 på en vecka, känns duktigt! Har haft en bra grupp också, hade verkligen tur i det där lotteriet. Imorrn är det dock kursavslutning och redovisning vilket betyder att kursen är slut. Det känns som att vi har läst parkskötsel i en halv evighet, och det har vi ju nästan också, ända sedan kursstarten. Har lärt mig väldigt mycket, känner att jag har mer kött på benen än förut när det gäller att uppskatta vad saker och ting kostar och hur ytor sköts. Och tänk att man har testat både lövblåsare (en sån man har på ryggen alltså, de riktiga grejerna!), amerikanska sittgräsklippare och elektriska häcksaxar. Störtkul! Har också upptäckt att jag under den här tiden har renodlat mitt intresse för träd lite mer, kommer på mig själv med att alltid börja snacka om stackars utsatta träd i stadsmiljö när jag berättar för folk jag inte känner att jag pluggar landskapsarkitekt. Stackarna, de vill väl bara ha ett enkelt "jag vill rita parker"-svar när de frågar vad jag vill pyssla med när jag pluggat klart. Och så kommer jag med den långa förklaringen att träd är offer för den hårda markmiljön i centrum och att man måste ta hand om dem som tusan för att de ska överleva. Och så tillägger jag sakligt att drömmen om 400-åriga ekar som sätts idag är just det: en dröm. Kanske att folk tycker att jag tar i. Men det är nog ett nödvändigt ont att visa att det är viktigt, jag tror verkligen att om man ska ha kvar träd i stan så måste man kämpa för dem som om det vore blodigt allvar, annars ryker de så fort det börjar tryta i spargrisarna.

Läs och inspireras av Almstriden 1971: http://sv.wikipedia.org/wiki/Almstriden. (även om almen inte lönar sig att strida för eftersom den angrips till döds av almsplintborren som sprider almdödlig svamp, var själva engagemanget storstilat!)

Spontanköp och anonymitet

Har tänkt lite på det här med staden och vilka affärer som finns i centrum. Och så har jag tänkt på köpcentrum också och vilka affärer som finns i dem. I köpcentrum finns det väl bara kedjor, i stora och små format, inga småaffärer som är one of a kind som det gör i stan. I Lund t.ex. finns det en neråtgående trend i att handla i innerstan, det är många som väljer att istället åka till antingen Lunds köpcentrum i utkanten av stan eller ett köpcentrum i Malmö. Vad händer då med de små affärerna som har svårt att klara sig som det är i konkurrens mot de stora kedjorna bredvid mitt i stan? Tänk om de tvingas slå igen för att så många kunder åker ifrån stan för att handla istället? Det vore otroligt tråkigt om det blev så.

En annan sak om stora och små affärer. Jag märker på mig själv att det finns en trygghet i att handla i affärskedjor. Det är småsaker som gör det, t.ex. att men man känner igen butikens typsnitt, reklambilder, osv, oavsett vilken ort man besöker. Det kan kännas lite osäkert att gå in i en affär man inte har varit i förut, även om det är töntigt att man ska dra sig för att gå in någonstans bara för att man inte vet vad som väntar en. Men så upplever jag det. Känner jag för att vara anonym så går jag oftast inte in i den lilla hantverksbutiken på hörnet som har jättefina saker som jag egentligen vill titta in i, för jag känner på mig att jag kommer bli uppmärksammad. Då är det skönare att gå in i en större butik där det strömmar mer människor, där jag som enskild individ inte står ut utan blir en av massan. Men varför är det så? Går jag och letar efter något att köpa ställer jag in mig på att jag antagligen kommer prata med någon som jobbar i butiken. Alltså är shopping i viss mån en social aktivitet och då borde det inte spela någon roll om jag går i en liten eller stor affär: antingen kommer man prata lite mer eller lite mindre med någon. Jag ifrågasätter alltså den här trygga anonymitetskänslan som håller mig ifrån att gå in i vissa småbutiker, som kanske behöver mitt ekonomiska stöd allra mest.

Kan man då tro att det är fönstershopparna som inte är ute efter att köpa något som främst håller sig ifrån att gå in i hantverksbutiken på hörnet? De vill bara titta, inte köpa. Men spontanköp är väl en ganska stor del av handeln, så vistas man bara i stora affärer är det ju bara dessa affärer som kommer gynnas av fönster/spontanhandlarna. Dessa kunder vill inte ha några ögon på sig utan webbfönstershoppa i tanken men i en kroppslig affär, och så är det en bonus om de köper med något hem. Men hur farligt är det att säga "tack, jag tittar bara". Det funkar alltid, jag säger det ofta. Ingen blir arg, och jag får vara ifred. Men det häftiga är att jag tycker väldigt mycket om det, även om jag är på dåligt humör och helst vill vara osynlig. Jag blir lite gladare för att någon har frågat mig om jag vill ha hjälp. Jag känner mig inte dryg som tackar nej till hjälp.

Så, man kanske ska motarbeta den där trygghetskänslan och gå in i den där affären man har tittat i skyltfönstret på men inte velat gå in i. Kanske man märker att det var inte så farligt att gå runt ensam i den lilla affären utan tvärtom ganska trevligt. Och en dag köper man kanske något därifrån och då har man gjort en extra god gärning på köpet.