När man tittar igenom gamla saker man gjorde eller hade när man var yngre, går det att resa bakåt i tiden. Just då. Man ser en gammal teckning. Har jag gjort den där? Jag ritade bara prinsessor på den där tiden. Man vänder på en bladflik, drar fram pappret och synar den. Just ja, min handstil var såhär kantig förr i tiden. Får syn på en cd-skiva. Jag kommer fortfarande ihåg min första jag fick av mamma när jag var 6 år. Till Amanda, hette den. Väldigt originellt. Sången med samma titel var jobbig, det var spår nr 1. Jag kommer fortfarande delvis ihåg hur den gick. Spår nr 12 hette "Jag vill ha en häst". Det var en av mina favoriter. Varför kommer jag ihåg just det när jag inte minns stunden jag plötsligt fattade att 1+1 är 2? Man tycker det vore ett mer värt minne att ha, i långa loppet. Coolt att komma ihåg det! Men det är ju så tydligt att det inte går att välja vilka stunder man kommer ihåg och inte. Hjärnan är ganska okontrollerbar i vissa fall.
Jag har sparat så mycket skit under åren som tar upp massor med plats, som jag svär åt lite då och då när mitt rum känns mer som en kaos flyttkartong än ett sovrum, men trots det ångrar jag inte att jag har det kvar. Även om 99.5% av min tid inte går åt till att vända och vrida på det där fula suddet i ettan och minnas fröken och mitt klassrum så vill jag veta att jag har allt det där nånstans. Då kan jag faktiskt ta att mitt rum känns som 1 kvadratmeter då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar