Ju galnare desto mer cred, glöm inte det!

Havet är djupt!

Det viktigaste med de skivor man ska gå på är ju att man har godkänd kostym, visst är det så? Och vi snackar inte kostym som i men's version med näsduk, skjorta, manchettknappar och blänkande skor, utan kostym som i utstyrsel. Det är verkligen en del av hela fenomenet skiva, speciellt på de skivor som, inte för att låta löjlig, står en lite extra varmt om hjärtat! Så känner jag i alla fall. Den senaste veckan har det nog knappt gått en dag utan att jag funderat på vad jag har hemma i garderoben som skulle passa till olika teman, eller vad jag behöver ge mig ut på stan för att jaga efter. Idéerna irrar omkring. Ibland är det en jävla plåga att bry sig för mycket, men ibland kan man faktiskt glädjas åt detta eländiga personlighetsdrag!

Join the navy den 22:a maj! Kasta loss och festa med oss!
(mer reklam än så för det blir det inte på den här bloggen)

Sprudlande kärlek

Jag älskar att tacka nej till att göra saker för att man måste prioritera skittråkiga saker. Jag älskar att plugga eftersom det är så fruktansvärt roligt! Jag älskar att sitta inne när hela världen sitter ute och lapar sol och latar sig.

Jag älskar att det är så jävla kul med slutspurt.

Hurra för blomster.

Peppar, peppar

Sol! Har det gått så långt nu att vi kan lita på att det inte kommer börja snöa igen? Jag drömde iaf att det snöade, men det behöver ju inte betyda nåt.

Nej, när den blåa skillan slagit ut vid Rektorsvillan bredvid Katte och bombarderat gräsmattan, då tror jag faktiskt vi alla kan pusta ut! Och eftersom den har gjort det nu så måste alltså det betyda att faran är över. Nu kommer den delen av våren jag tycker om!

Chili con carne!

Jag har kommit fram till att man skulle ju vara med i en sån där grym A cappella-grupp, typ the Real Group! De samlar liksom alla svåra saker som finns med att sjunga, i princip; sjunga utan komp i liten grupp, utan att kunna stödja sig av instrument eller nåt annat. Det kräver väldigt, väldigt duktiga musiker! Det kan bli så misslyckat men det kan också bli så sjukt bra, och när det blir så pass bra är det ju så fruktansvärt värt!

Dagar som börjar snett kan vridas rätt

Imorse vaknade jag på helt fel sida. Fan vad sur jag var när jag cyklade till skolan, och av ingen speciell anledning. Suck! Men se, solen skiner, blommorna slår ut, värmen sprider sig! Man kan inte låta bli att smittas; nu är jag verkligen inte sur längre!

Tack för att jag inte föddes på en gigantisk räkmacka!

Det måste vara så jävla painigt att vara en del av kungafamiljen. Och då menar jag inte "oj vad jobbigt att ha en massa pengar och underbara galaklänningar, träffa inflytelserika människor, bla bla" utan jag tänker på att de var och en är ett ansikte utåt hela tiden. Till exempel lär det tas en massa äckligt inställsamma bilder på dem stup i kvarten, som sen trycks upp på vykort och sånt till allmän beskådan. Och det är inte bara en person som ska bli bra, nej, det är fem stycken som ska stå och inte alls se uppstyltade och tråkigt uppradade ut i sina band och glittrande tiaror eller kostymer. Stackars satar! Resultatet ska väl visa upp nån slags perfektion, "titta hur bra vi har det", men jag har aldrig i mitt liv sett ett bra kort på kungafamiljen. Aldrig! Så det budskapet misslyckas ju. På den senaste bilden jag stötte på, tittade prinsen under kameran (eller bredvid, går att diskutera) och prinsessan såg rent ut sagt äcklad ut, till exempel. Inte okej!

Missförstå mig inte, jag har inget emot kungahuset, men man kan få vara lite glad över att ett stelt leende à la "Jag har redan lett på 2000 bilder idag och jag stryper fotografen snart eller spetsar honom på min tiara" inte finns utspritt på en över hela världen. Ett tusenfaldigt tack!

Apropå matteprov.

Haha, här har Vera just kommit på att man kan rita på miniräknaren. Tror jag. Hennes min (entusiasmen!) är guld värt! Love it!

Ja herrejävlar

Man bygger ju och har sig till max här i Uppsala, det är ju bara att konstatera. Detta resulterar alltså i att det finns massor med öar av såna där stora lyft..kranar. Jag vet inte vad de heter, men ni vet, de skyhöga sakerna som är minimastlånga, gula och är format som ett litet r, typ. Men hur byggs de upp? Man ser aldrig upp- eller nermonteringen, bara att de en dag står där eller att de en dag har försvunnit. Är det som en legosats som man bygger upp? Antagligen på ett vis eller annat, men hur går det i sin tur till då? Gubbarna måste ju hänga och dingla på nåt sätt i de där ställningarna när det sker. Men jag fattar ändå inte riktigt. Och jag VET, det tillhör kanske inte de mest nödvändiga sakerna att veta i världen, men nåt huvudbry måste man ju ha, eller hur?

Retro

Vad är det som gör svartvitt så snyggt? Varför skulle skulle ett foto med färgerna svart, grått och vitt på något enda sätt kunna göra ett motiv intressantare än ett i färg egentligen? (jag vet att de inte klassas som färger men skitsamma) Borde inte färg vara det snyggaste och bästa alternativet? Man skulle ju kunna tycka det. Men det är nånting lockande med b&w, jag måste nog erkänna det. Och stilrenhet. Kolla bara på hur bloggen ser ut, det är ett konkret exempel. Är inte det stilrent och svartvitt? Svar jo. Är inte det retro? Mjo.

Svartvitt är retro. It's back och har varit tillbaka ganska länge också. Vi tröttnade kanske på att se allting så väldigt autentiskt. Det var inte konstnärligt nog, så man gick tillbaka till de gamla metoderna. Som t.ex svartvitt. Liksom man nu går tillbaka till stora 70-talsmönster, leopardmönstrat, medaljongtapeter, hög midja ... jag behöver inte fortsätta. Kanske det är så: Vi tröttnar på det som är och så gräver vi djupare bakåt i tiden och knyter ihop nya trådar och så blir det som det blir.

Men det är säkert inte bara jag som funderat på vad man kommer tänka tillbaka på om decenniet 2000-2010 i framtiden. Vadå, typ att man stal från andra decennier? Det är ju bara löjligt! Ja, svartvitt i all ära, och nyskapande baserat på gamla idéer också i all ära men kommer det komma ett nytt årtionde som är riktigt utpräglat? Som 80-talet? Eller 60-talet? I do wonder.

Vi är hungriga nu! Vi vill gå och äta! Vi pratar i plural fast det egentligen bara är jag. Men vi är lite schizofrena just nu.

Vi vill få tiden att gå.
Vi vill lyssna på musik.
Vi har precis skrattat åt att Vera råkade hoppa in på en sida som heter plurk.com istället för facebook.
Vi vill sjunga!
Vi är så jäkla hungriga.
Vi vill lyssna på brittish speaking!
Vi vill måla på väggar och städa och vara kreativa. (jo, städning är visst en kreativ syssla!)
Vi ska få födelsedagspresenter och tårta imorgon, det ser vi fram emot!

Men framför allt vill vi äta.

Och med vi menar vi jag.