Trots allt vänjer man sig vid allt

Ibland är det skönt att inte ha nåt internet. Tiden flyger ju så lätt iväg när man sätter sig och surfar, och så gör man en massa onödiga saker istället för att göra nåt bättre. Men ibland suger det. Typ som när man behöver göra inbetalningar, to mention one. Eller bestämma träff med folk, det är inte helt sällan som man planterar en tanke om att ses på facebook liksom... Jag hoppas få tillbaka min -lagade- internetdosa nästa vecka...

SO pretty!

It's the little things that make the whole picture

Hur ska jag beskriva London? Mångfaceterad. Otroligt härlig på sina ställen men känns också ibland som väldigt härdad. Jag och Tamara har gått fruktansvärt mycket under dagarna och kvällarna, så nu känns det som att mina ben har gått sönder inuti. Mamma har sagt åt mig att senorna har typ blivit överansträngda och att jag ska vila i en vecka. Låter som att cykeln blir min companion ett tag framöver, vilket låter som vanligt...

En sak som verkligen kändes härligt där borta var att londonbor är så himla trevliga! För det mesta var vi duktiga på att hitta och gå rätt, men ibland SÖG vi (och hade lite otur), så det hände att vi fick hoppa på folk och fråga om vi var på rätt väg. En man som jobbade i tuben började snacka om sin dotter som hade köpt honom en LP-ABBA-collection när han insåg att vi var från Sverige, bara apropå ingenting. En kille som jobbade på ett hotelliknande ställe var vår ängel när vi inte hittade till vårt eget hostel mitt i natten. Utan honom hade vi nog fortfarande gått runt Russell's Square och letat vid det här laget. Som tack för hjälpen fick han en stor Toblerone, det förtjänade han big time! Sen letade vi efter en tunnelbanestation en kväll när vi var på väg till Tower Hill för att se London Bridge, och frågade en man i kostym om var vi skulle gå. Han sa att han hade bråttom men att han skulle åt samma håll som vi, så han gick med oss hela vägen och höll låda. En riktigt trevlig londoner!

...and I will try to fix you .

Jag vet att jag är en stor jävla hög av ups-and-downs. Jag vill inte vara det. Jag vet att det är massor med saker som jag borde göra och fixa men det slår jag bort. Jag vet att borde vara glad över det jag har. Just nu slår det jag inte har hårdare. Men framför allt är jag bara ledsen. Det känns jobbigt att tänka och det känns jobbigt att känna. I orättvisans klor klamrar jag mig fast. Det river mig i håret och jag får skråmor på kinderna men vad fan gör det när plågorna dödar lyckan som vill smita ut genom hjärtat och explodera.

Fan vad det suger att ha fel på internet.

Men på onsdag ska jag till London! About time!!

En god dotter

Jag har blivit så ansvarstagande när jag är hemma hos mamma och pappa nu för tiden. Jag ska snart cykla iväg till stan (YEEES, jag kan cykla på grus och asfalt nu och inte is och snö!) men innan dess ska jag plocka ur diskmaskinen, även fast ingen bett mig. Jag skulle egentligen bara kunna lämna det till dem, men bilden av att de kommer hem från jobbet till en tom och ren diskbänk gör mig glad. Och jag vill att de ska bli glada!

Men suck vad tiden går nu igen! Det går inte att understryka nog. Igen och igen och igen. Med lätta steg dansar visaren på och stannar inte för något.

Utanför slottet Schönbrunn i Wien där jag och Tove upplevde en av de isigaste vindarna någonsin.

Åh.........! Det årliga, vackra blomstrandet är något som känns helt främmande, nu när det mest blomlika man kan stöta på är Marimekkotygerna i skyltfönstrena på tygaffären.

Grey's for the win

Det är väldigt skönt att ligga på soffan (eller sängen, för min del) och kolla på tv. Om man väntar på nåt kan man slå på tv:n eller dra igång en film så flyger tiden lite fortare, till exempel. Eller om man bara är T R Ö T T och vill vila huvudet funkar det också utmärkt. Eller så har man helt enkelt inget bättre för sig. Ikväll är en sån kväll då jag inte haft nåt bättre för mig än att se Grey's Anatomy-avsnitt. Vad som förbryllar mig med den serien är att den gör mig så känslosam ibland. Det kan vara riktigt tårdrypande, men på ett bra och äkta sätt! Tro mig, jag är inte den som bölar mig igenom varje film som är lite sådär halvsorglig, men vissa känslor porträtteras så bra i Grey's att jag inte kan hjälpas dras med. Fast jag gillar det! Skitsamma om mascaran suddas bort lite, att bli rörd är en härlig känsla som jag gott kan känna lite oftare.