It's always hard to say goodbye

Att ta avsked är, ärligt talat, ett himla otyg. Få saker får mig att bli sådär oroligt tung i hjärtat som när jag tvingas krama hejdå till människor som ligger mig så varmt om hjärtat, och när jag vet att de kommer försvinna ett längre tag. När jag vaknar imorgon kommer Eve redan ha mellanlandat i London och är på väg till Vancouver för att leva loppan där till och med maj. Karin och Hanna åker till Schweiz på måndag och ska lära barnen stå på skidor ända till sista april. När jag inser att Sara och Karin snart åker iväg till Wien känns det som att jag kommer stå helt ensam kvar. Är jag kvarglömd? Jag har gjort mitt val, och att alla mina vänner inte kommer vara i samma stad som mig kommer jag tvingas vänja mig vid nån gång i livet. Men det gör ändå lite ont. Men jag vet samtidigt att trots att det kommer bli ett tomhål i vår efter dem som står mig så nära, kommer det fortfarande finnas många kvar som redan förgyller och kommer fortsätta förgylla min tillvaro. Tack!