Hur var det där med att fånga dagen egentligen?

Man ska ju leva som man lär, och jag tjatar ju en del om det här med carpe diem. Men jag lever fan inte som jag lär. Jag lever väldigt mycket för att planera min närmsta framtid. Åtminstone känns det så ibland. Visst händer det att jag har riktiga GULDdagar då jag är på superbra humör och jag njuter av allt jag tar mig till, oavsett om det är att städa toaletten eller umgås med vänner, men många dagar när jag vaknar vill jag bara slå huvudet med en hammare, bara för att jag inte vill gå upp. Inte tänker jag "Idag ska jag minsann fånga dagen!". Nej nej, inga positiva tankar då inte! Dessutom är det svårt att känna att man fångar dagen när man är på jobbet, det kan inte bara vara jag som vill erkänna det... Det är väl i slutändan så att balans är nyckeln till allt och man är bara människa, det är fruktansvärt svårt att fånga dagen varje dag. Hur mycket man än vill.