Undrens tid är ej förbi!

Man skulle kunna hitta åtminstone ett bevis till att båda (!) mina små systersöner har ett visst gillande för klassisk musik. Jag spelar just nu ett modernt, dissonant pianostycke (från 1950, det låter inte klassiskt vackert direkt utan toner skär sig mot varandra) och var tvungen att öva igår när jag var hemma hos mamma och pappa. Också min systers familj var där, så de fick stå ut med ett visst oljud från pianot. Jag hade trott att barnen skulle börja skrika på en gång, den ena värre än den andra, men jag hörde varken skrik eller gråt. Däremot ropar pappa till mig efter en stund "Fortsätt spela hörru, Oskar har somnat!". All right, one down. Efter övandet fick jag höra att Felix hade stått tyst i ett hörn av vardagsrummet och sett ut att lyssna, istället för att leka på golvet och ränna runt som han annars brukar. Blir man inte paff? Man trodde man visste lite om vad barn kan tänkas tycka låter som buller, men det kanske är så att de inte "lärt" sig än vad som är "fult" och "fint" än? Ju mer jag tänker på det... det låter ändå ganska rimligt!