Min cykel är verkligen min kompis. Vi har utvecklat en speciell relation, den och jag, även om det egentligen är mest jag som visar mina känslor genom att klappa på den ibland eller prata med den när vi inte setts på länge. Den visar i sin tur tycke genom att fungera och inte gå sönder. Och inte låta sig bli stulen, förstås. Vi umgås så ofta och vi har känt varandra sen jag var blott tolv. Det klart jag blir orolig när den står själv på stan någonstans över en natt! Jag är rädd för att någon kommer komma och göra den illa så den aldrig kan bli sig själv igen eller att den blir stulen och jag blir tvungen att skaffa en ny! Det kommer göra ont när den har tjänat klart som min trolovade och jag måste påbörja en ny relation med någon helt annan, så är det bara. Men jag hoppas att vi fortfarande har en lång framtid tillsammans att se fram emot, min gröna cykel och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar