Om något som ligger till last eller befriar vardagen

En del av mitt moderna jag är förlorad just nu. Jag har nämligen ingen mobil. Det betyder att jag tvingas hitta andra sätt att höra av mig på som är mindre direkta. Alternativt att låtsas som att jag år 1992 var 23 år istället för 3 år. 

Hur är det då? Blir jag galen på att inte kunna höra av mig för att jag är fem minuter sen till en träff eller får jag panik av att folk inte kan höra av sig till mig? Nej, faktiskt inte. Det är ganska händelselöst. Och lite skönt. 

Man är nog inte så medveten om hur ofta man fiskar upp mobilen och konstaterar att man antingen: 

1) har fått ett sms  

2) har missat ett samtal, eller 

3) inte har försökt nås av någon på en hel kvart 

Det är så ofta man ser efter sådär reflexmässigt, man vet knappt om att det händer, och det känns så viktigt att inte missa något eller svara snabbt. 

Jag är ganska säker på att år 1992 så klarade man sig asbra utan mobil, för att det var så det var bara. Man sköt antagligen inte upp beslut lika ofta som idag, som t.ex. "Vi bestämmer när vi ska ses lite senare", "Jag hör av mig när det börjar närma sig", osv. Förr måste man ha planerat i godare tid och så höll alla parter sig till det man sagt. Och så fanns det kanske en mer tillåtande "det löser sig"-attityd hos folk, för att man fick göra det bästa av situationen om man inte kunde höra av sig direkt till någon om något skulle gå snett. Antingen fick man låna en fast telefon i en affär eller använda en telefonkiosk. Inte så svårt egentligen. 

Det är förstås mycket mer flexibelt idag, att man kan vara spontan på ett annat sätt, att föräldrar känner sig trygga av att kunna bli nådda av dagis när de inte är på jobbet, att man kan höra av sig om något oväntat händer. Det är bra, ganska fantastiska saker till och med. Men det finns en tillfredställande fördel med att inte kunna bli nådd. Jag vet just nu att kommunikationen står still i mitt alldeles egna lilla cyberspace.  Ingen input, ingen output. 

Jag ser den här pausen som ett kort andrum, där jag kan reflektera över dessa fria dagar. Men som den moderna människan jag oförglömligen är kommer hjärtat slå glädjeslag när jag kan låsa upp min moderna touchtelefon och åter bli ett med min omvärld. Jag kommer nöjt att återigen kunna dela med mig av obetydlig info till mina vänner och kunna nås dygnet runt. Detta kommer omedvetet tynga en del av mig medan en annan del av mig kommer att upprymmas av komfort och tillfredställelse.