Konstigt hur vissa tongångar gör så man får rysningar medan väldigt mycket annat lämnar en oberörd. Skulle kunna sitta i flera dygn och lista låtar som jag inte känner ett öre för. Men när man upptäcker ett sånt där rysningsställe kan det handla om två toners skillnad. Två toner som skapar denna korta stund av magi, som gör mig helt lyrisk.
Men sen händer det nästan ofrånkomliga när man fastnar på något bra som man vill höra igen och igen och igen - magin försvinner till slut. Harmonin som jag förut fick gåshud av tycker jag fortfarande är fin men teleporterar mig inte längre till en högre sinnesstämning. För mig har det hänt med t.ex The Arks låt Joy Surrender "And all I can think of is love and saturday and how the golden road can cease to glare", i princip hela Ted Gärdestads låt Kaliforniens guld, allra sista refrängen i Alicia Keys "Empire State of Mind (Part II) Broken Down" och början av refrängen i Muses låt Supermassive Black Hole. Riktigt ledsamt, för skadan är skedd och jag kan inte få tillbaka det finaste igen.
Låten jag lyssnar på just nu som jag är rädd kommer hamna i denna utslitningskategori är Lana del Reys låt Off To The Races. Så enkel refräng men så sjukt snygg!
1 kommentar:
Åh, jag älskar också den låten! Off to the Races alltså. :)
Skicka en kommentar