Drömmen om den perfekta

Ibland önskar jag verkligen att jag hade en systemkamera. Så man kunde få fler av de där pangbilderna som man ibland råkar få ändå med sin enkla digitalkamera, på grund av exakt rätt insläpp med ljus, brus och färger. Och motivet ska vara rätt förstås. Min kamera är så himla bra ibland, men ibland är det så sjukt jävla dålig! Jag tycker ändå om den mycket, för vi har blivit ganska bra kompisar: jag känner den och dess funktioner ganska bra nu (men det kanske inte är ömsesidigt...) efter tre år som vi har levt tillsammans. Men den har en del brister och blir lite trött ibland, som sig bör inpå ålderns höst.

För en vecka sen när vi var hemma hos Tamara stod jag och pillade på hennes systemkamera och insåg ganska snabbt att det måste ta lååååång tid att lära känna sin systemkamera med alla tusen miljarder olika inställningar och val... Och om man är riktigt duktig, och intresserad nog, har man kanske efter några år en kamera som får till den där perfekta bilden igen, igen och igen.