Det känns som att jag knappt hann packa upp resväskan innan det var dags att trycka ner allt i den igen och gå till tåget. Imorrn åker jag hem till Lund igen. Jag har fått som ett extra friskt andetag nu när jag har varit hemma, så nu kan jag kanske hålla mig till sommaren. Man vänjer sig vid att 8 veckor inte är så lång tid att vara ifrån familjen och gamla vänner och man vänjer sig vid den intensiva injektionen av härliga återseenden och välbekanta ansikten, kroppsspråk och kramar. Sen åker man hem igen och så tuffar Lundalivet på igen tills man besöker hemstaden nästa gång. Och så rullar det på.
Jag kan konstatera att Uppsala är i gasen, det står absolut inte stilla och väntar på en. Hela Ultuna har drastiskt förändrats till utseendet, och jag får något onda aningar av att fälten som skiljer stan från hemmagatan klaustrofobiskt minskar för varje hus som byggs till. Jag fasar för att gran- och tallskogen därikring kommer fällas omkull om några år. Då kommer inga blåsippor eller vitsippor finnas mer, den skogslummiga karaktären blir blott ett barndomsminne. Jag är rädd för att ingen kommer sätta ner en stadig och klok fot framför de byggtokiga och säga "Stopp. Nu tar vi inte mer av den här skogen för den är alldeles, alldeles för värdefull för att försvinna!". Ja, så måste det bara bli, att det sätts ner en massa kloka fötter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar