Nu är jag hemma efter att ha varit borta till och från i en och en halv vecka. Väldigt bra och avkopplande dagar, allihopa, skulle jag nästan kunna påstå! Hos Axel chillade vi mest runt, drack lite god öl på kvällarna, kollade på Heroes, sov lagom länge, gick och promenerade längs skogsgrusvägen som går genom själva Mössön... Det låter inte så himla ansträngande om jag själv får tycka till. En dag tog jag till och med mina ben ut, tillsammans med Axels, och sprang. Mina forna gymnasiegympalärare Marie och Jenny, ni skulle varit stolta! Tror jag. Chockade mest kanske! Sen, efter den låååånga springturen tog vi mod till oss och sprang ut på bryggan och hoppade ner i det knappt 17-gradiga vattnet. Burr! Den blåbärsliknande bieffekten, som yttrar sig på läppar efter en mindre eller större nerkylning, kom jag inte ifrån, men vaffan. Vem bryr sig! Jag sprang!
Ray Charles är en skön snubbe, hörrni! Hans musik är grym! Men han dog för fem år sedan, jag undrar hur stor hans begravning var. Om man jämför med Michael Jacksons, liksom. Eller nej, fatta JOHN LENNONS! Den måste varit enorm! Vem har sagt att Jackson slår alla i storhet? Lennon is bigger than Jesus! (klicka!) Ja, och så var det ju Elvis också, han var en äkta storpamp. Undrar om han hade hawaii-halsband på sin kista... Jag associerar till filmen han var med i, alltså. Eller, tänk när kungen dör. Fatta umpf, vad luften kommer gå ur det svenska, kungaälskande folket. Eller tänk, tänk, alla vi som är vid liv med marginal, vi är ena riktigt LYCKLIGA PRICKAR!
1 kommentar:
vänta, va? du SPRANG? eller va?
Skicka en kommentar