Hemma är där det är som vanligt. Och det är det inte här.

Åh. Jag är så trött på allt regn. Det bara öser ner, som om nån stod med en hink framför mig och min cykel var och varannan dag. Och varje gång jag känner håret bli tyngre och ansiktet våtare och mina byxor lerigare medan jag cyklar i halvdunklet genom den leriga vägen i Stadsparken, så blir jag så less. Och så längtar jag hem. Hem till Uppsala där jag föreställer mig stan stå i den vackraste vinterskrud. Norrut. Det minsta jag kan begära är att slippa blåsten, det som ger dropparna det lilla extra som gör att det hamnar överallt där det inte borde hamna. Jag kan inte ta regnjackan för det gör man inte i december. Och stövlar har jag inga, och även om jag skulle ha ett par skulle jag vägra ha dem på mig nu. För det är kallt, även om det inte ens är minusgrader och det är fanimej snart jul. Och då ska det varken hagla, vara storm eller regna spik. Inte i min värld!