Det är svårt

Jag undrar hur det känns att vara en fotograf som dokumenterar krishändelser. Att fotografera människors misär när de gråter över sina ihjälslagna män eller letar efter en begravd vän i ruinerna efter ett bombdåd. Det måste väl vara svårt att ställa sig utanför dessa människors känslor och göra sitt jobb? Alltså att dokumentera vad som hänt och känslor som frambringas av det. Hur sover man när man har tagit en fotoserie där man å ena sidan har gjort ett bra jobb med att få med allt på bild men å andra sidan skurit en kakbit från andra människors lidande?

http://www.mirror.co.uk/news/top-stories/2011/03/13/japan-earthquake-and-tsunami-japan-will-emerge-from-the-ruins-united-and-unbowed-115875-22985880/