Spillror, glasskärvor

Det är konstigt det där hur man kan se fram emot något så himla länge och så helt plötsligt upplever man det man har väntat på och sen är det helt plötsligt över. Och då blir man sådär... snopen. Riktigt snopen. När något är över är det som att ett fönster går sönder, och som att allt runt omkring en tystnar. Ett slagfält som står still för en mikrosekund.

Vi planerade för nyår ganska länge i förväg i år och jag såg verkligen fram emot det. Och så blev det sjukt kul och allt var bara jättebra och sen blev det 2011. Och sen då? Innan jag åker hem passar jag på att vara så glad jag bara kan. Glad och till och med tacksam, när det går.

Jag blir alltid snopen när jul och nyår tagit slut, för det man (= jag) har sett fram emot sedan oktober har då redan passerat. Och jag hann inte riktigt med. Eller jo ibland. Nu är det oundvikligt att ta ner julstakarna och jag får gilla läget att det kommer bli en sån där period av tidig vår som jag inte gillar. Det är faktiskt sant, jag blir inte strålande glad när tussilagon spricker upp, jag blir tvärtom illa till mods av just den tidiga lilla delen av våren.

Men det är inte vår än. I år kommer jag få uthärda hela långa vintern. Jag kommer inte fly till Nice, även om jag så gärna skulle vilja.

Bra hej