Le Figaro

På sistone har jag tänkt en del på Nice. De kalla stengolven vi gick på i lägenheten med tjocka sockor för att inte frysa ihjäl tårna, de heta dagarna när fransmännen (och alla vi andra engelsmän/tyskar/svenskar) började ta havsdopp för att få fem sekunders svalka, Axels otaliga blickar mot horisonten vid strandkanten, de fantastiskt fina utflykterna vi tog tåget till, lyckan av att få ta del av min värld med mina bästa vänner, de knasiga franska konversationerna som blev till av missförstånd, Axels och mina myskvällar med film eller kortspel (finne). C'est fou, tout ce qu'on a fait et tout ce qu'on a senti. C'était le pire, c'était le mieux. Alors, c'était ma vie.