Home at last

Äntligen hemma i Lund igen! Skolstarten var ett litet piskslag, pang på rödbetan. Är alltid tudelad när jag kommer tillbaka till skolan eller Uppsala/Lund, när man väl är tillbaka är det som att man kommer tillbaka från en helg bara. Bara det att det var tre månader sedan jag var på Alnap och inte tre dagar. Det märks också att man inte är etta längre. Istället för att det är jag som inte hittar någonstans och som leker tokiga lekar med band runt huvudet så är det helt nya människor. Så om jag inte är etta... då betyder det att jag inte är minst längre, och alltså ställs det större krav på hur jag tänker och gör saker? Men något har jag väl lärt mig under mitt första år.

Igår när jag cyklade hem från skolan stekte solen så hårt att jag kunde fantisera om att det var en vanlig julidag. Funderade ett ögonblick på om jag skulle vända på cykeln och passa på att ta en tur till Lomma beach, men så blev det naturligtvis inte (att åka hem och äta mellanmål kunde jag inte motstå).  Det fick mig ändå att tro att det finns fler gulddagar kvar som man kan använda till att njuta av de sista glödgande strålarna. Halleluja.

Vindar drar in?

Det gör mig inspirerad och taggad på en ny höst att tänka på inredning. Får superkli i fingrarna av att spana i den nya IKEA-katalogen. Jag vältrar i minnen över hur mattorna hemma ligger för att fundera ut hur man kan skapa flera rumskänslor i ett rum, hur höga fönstrena är för att drömma ihop nya gardiner och hur mycket som får plats i förrådet. Snart kommer jag hem, jäklar vad roligt!

Jag blir nedslagen av att se björkar börja skifta till gult och märka att solen inte är varm förrän på mitten av eftermiddagen. Jag börjar tänka på hur jag ska klara mig på cykeln i höst utan täta fingervantar, pannband och en jacka som skånevindar inte drar igenom, och hur skorna ska klara ännu en blöt säsong. Men mitt i de tunga höstvibbarna känns det ändå som en tröst att mustiga färger ska ta över de glättiga pastellerna. Är det nämligen några färger jag älskar (förutom turkos och gult) så är det mörklila, kraftigt vinrött och kornblått. Kan jag omge mig med det tillräckligt mycket så räcker det nog ett långt tag för att hålla hjärnan varm och energin på topp. Och finns det förresten någon tid på året som seriestarter flödar och det är okej att sitta inne och hamstra värme så är det ju snart, om en månad eller så. Det här med att sitta inne och kura behöver jag förstås knappt nämna, eftersom tidningar brukar vid den här tiden skriva sig heta om mys när det viner ute i höstmörkret med följande tillbehör: minst ett dussin tända ljus, fluffiga raggsockor och en gigantiskt stor tekopp.

Tidningen och jag

Tycker det är himla trist att alla tidningar jag läst som har med heminredning att göra, typ Hus och hem, Allt om hus, Drömhem, Min bakgård och jag, eller vad de heter allihopa, visar på ett ungefär samma shabby chic-reportage på sommarstugor år efter år efter år. Vita väggar, golv, tak och möbler med detaljer i färg, skira pasteller och söta blåvita serviser och antika lampor från loppisar, ni fattar stilen. Måste vara urtråkigt att vara journalist och framför allt fotograf på en sån tidning, eftersom bilderna man tar blir ungefär likadana. "Här är det gammaldagsa köket utan rinnande vatten med öppna hyllor så allt porslin syns och ser sådär stökigt hemtrevligt ut"-klick. "Man måste inte använda tråkiga krukor till blommorna, det går lika bra att sätta sina prunkande plantor i avskavda hinkar"-klick. "Det är snyggare om man inte har en matchande servis, så ser det lite mer spontant ut när man har kafferep"-klick.

Och ändå läser jag dessa tidningar och myser i solstolen med en tekopp i handen. Det är trevligt att läsa om och fina bilder. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blir inspirerad. Så då funkar konceptet, alltså... trots allt.

Ett odrägligt minne

Blev så full i skratt när jag läste ett gammalt inlägg jag skrev i januari förra året, handlar om hur otroligt halt det är ibland på gatorna hemma i Lund. Blev påmind om hur mycket det sög en gång när jag höll på att halka omkull på isen och nästan bröt ryggen av mig! Är inte alls sugen på vinter igen. Tack och lov att det fortfarande är underbara augusti och att det är långt kvar tills man träffar på osnöröjda gator igen.

Apropå att inte lägga märke till elefanten i rummet...

... så gillar jag verkligen Coldplays video "Paradise".

Jag har insett att jag hör till den gruppen människor som lyssnar mest till musiken i en låt och mindre på texten. Jag hör oftare att folk säger att låttexten är det absolut viktigaste, men så råkar det inte vara för mig. Jag glömmer liksom bort den. En bra låt hänger till 90 % ihop med att jag gillar flowet, rytmen eller något annat som har att göra med själva musiken. Eller att det låter bra hur texten sjungs, rösten, det är jävulskt viktigt, om inte det viktigaste!

Coldplay spelar i Stockholm den 30:e augusti, då ska jag dit och se dem! Har inte sett dem live, så det är väldigt spännande! Coldplays texter får jag ofta inte ihop, apropå låttexter. Det är mer poesi än något annat och det är svårt att gissa sig till vad tusan Chris menar när han sjunger "we were singing on the strawberry swing". Vad är en strawberry swing, till att börja med? Men det gör inte så mycket för det lämnar mer plats åt att fundera och stöpa låtarnas mening utifrån en själv.

Utdrag från vers i Coldplay's låt Violet Hill:

When the future's architectured
By a carnival of idiots on show
You'd better lie low

Många fina ord staplade på varandra men, faktiskt, ju mer man smakar på innebörden desto intressantare blir det! Låttexter kan ha mycket mening, och kan nog påverka en minst lika mycket som en bra bok. Det är något jag måste minnas så jag inte går miste om allt bra som skrivs. Note to self!

Tolstoy tolkas

Längtar så tills Anna Karenina kommer ut på bio i höst! Tror den kan vara riktigt bra! Får inte glömma hur boken är bara så jag har något att jämföra med. Här är en slags trailer till filmen, se och inspireras!

http://www.fanpop.com/spots/anna-karenina-by-joe-wright/images/31213779/title/anna-karenina-2012-wallpaper

Musik non stop

Jag som inte är världens kentbeundrare blev ändå ganska tagen när jag på flera kilometers håll plötsligt i luften hörde introt till 400 slag spelas, min favoritlåt av Kent. Jag hastade ut till balkongen och tryckte örat mot himlen. Så häftigt att de spelade på slottsgården, alltså precis framför slottet, och att det kunde höras så långt bort, ända till Luthagen! Det säger antingen något om att Uppsala är ganska litet eller att ljudet kanske färdades extra långt med tanke på att slottet ligger på en hög höjd. Jag och några kompisar cyklade ner på stan med en picknickkorg och satte oss med resten av Uppsala på en plätt i slottsbacken i sommarkvällen. Det var precis nedanför själva konserten så man såg inte scenen men man hörde verkligen musiken! Jättehärligt!

Läste i UNT idag att det hade kommit in klagomål på att det hade spelats för högt, blev lite less på den gamla, välkända kärringmentaliteten. Den här sortens konsert har inte jag upplevt i Uppsala förut, så det är inte som att ett sånt här evenemang händer var och varannan dag. Dessutom är stan för övrigt ganska död på sommaren OCH reggaefestivalen har försvunnit härifrån, så BIG DEAL om det låter lite högt i två små timmar i centrala stan. Folk vallfärdade ju dit och hade en trevlig kväll! Det måste ju för fanken räknas.

Sen kan jag hålla med om att det kanske var lite överdrivet att ha ett långt fyrverkeri efter sista låten, men jag älskar fyrverkerier så jag stod och var hänförd istället, stod säkert till och med med öppen mun och glodde upp i skyn.

Bakvända drömmar

Cyklade hem inatt och det var en nästan tropisk upplevelse. Hade bara en tunn jacka på mig ovanpå ett linne och shorts och frös inte! (men under natten har jag blivit förkyld, förstår inte hur det gick till) Det är dem kvällarna man minns under slaskiga februaridagar, då det är så varmt att man kan lura sig till att man är utomlands. Men hur många kvällar på en sommar är det så skönt egentligen? I själva verket kan man ju sällan vara ute sent på kvällen utan att ha något på armarna, men det glöms bort i drömmen om den perfekta sommaren.

Och så säger kvällstidningarna att de kan sia om de två kommande veckornas väder. Pyttsan, så katten att de kan, när vi vet att varje eviga sverigesommar kan man lika gärna rulla tärning som förstå sig på hur sommaren kommer se ut på förhand. Hur vindarna drar över världen är ju bara slump! Ibland drar slumpen med sig otur, som Skåne fick uppleva förra året, (hur mycket regn som helst, om jag förstod skåningarna rätt) och ibland får man turen på sin sida (Uppsala var en bra sommarstad förra året!).

Säga vad man vill om oss svenskar, men hoppet verkar vara det som lämnar oss sist.

Tur att man har fått riktigt bra sommarfeeling några dagar ändå! Utanför Linnés hammarby.

Mössöns solnedgångar kan vara så himla fina!

Längtan till landet

Konstigt att när det känns som att man å ena sidan har ett hav av tid att göra något med på sommaren så räcker ändå inte tiden till att göra allt man vill. Vill åka till landet och vara där så många dagar att man hinner lyssna på regnet, lyssna på svalorna i solnedgången, bada, plocka bär och svamp, gå på promenader, och allt sånt där trevligt som man ska göra när man inte har några tider att passa.

Hatkärlek till fusk

Det här med brun utan sol. Den här regniga sommaren kände jag att jag behövde lite extra hjälp på traven, så jag kollade runt på olika tester som gjorts, och köpte ACO:s brun utan sol. Det blir en jättefin färg, men jag påmindes direkt om varför jag slutade använda bus förut... Det stinker. Konceptet är underbart, jag är förvånad över hur det är så vida spritt i tidningsbranchen att skriva om att man ska sola med förstånd och helst använda brun utan sol istället och bara sitta i skuggan. Det brukar annars vara så svårt att få bort såna där trendstämplar i media, typ det här med att man ska vara så smal som möjligt verkar ju ha stått och stampat i hundra år och man har fortfarande inte fått modellerna att tjocka på sig. Men just i det här fallet är det ju vettigt, jag gillar det! Det jag hatar djupt är alltså doften som kommer efter en stund när man lagt på krämen. En bubbla bildas runtom mig och jag kvävs långsamt av den kväljande lukten. Den förföljer mig, lämnar mig inte ifred på en hel lång dag. Så jag kommer nog sluta använda det snart, vill mycket hellre lukta fräscht och normalt.


Jag läste i en tidning att den här brun utan sol-lukten är ofrånkomlig, för den uppkommer när det aktiva ämnet (som färgar huden brun) reagerar med huden. Så himla lamt. Jag hoppas att det forskas kring det här så det blir lite ordning på saken! För ska folk använda en kräm istället för att sola måste det vara ett minst lika bra alternativ. Det ska vara lätt att få snygga kanter (palla hålla på att joxa med fetkrämer på armbågar och runt näsan) och ska den ha lukt ska det vara som vilken annan lotion som helst. Det är väl ungefär den bästa krämen jag kan komma på. Läser någon forskare det här?

Magisk och omagisk musik

Konstigt hur vissa tongångar gör så man får rysningar medan väldigt mycket annat lämnar en oberörd. Skulle kunna sitta i flera dygn och lista låtar som jag inte känner ett öre för. Men när man upptäcker ett sånt där rysningsställe kan det handla om två toners skillnad. Två toner som skapar denna korta stund av magi, som gör mig helt lyrisk.

Men sen händer det nästan ofrånkomliga när man fastnar på något bra som man vill höra igen och igen och igen - magin försvinner till slut. Harmonin som jag förut fick gåshud av tycker jag fortfarande är fin men teleporterar mig inte längre till en högre sinnesstämning. För mig har det hänt med t.ex The Arks låt Joy Surrender "And all I can think of is love and saturday and how the golden road can cease to glare", i princip hela Ted Gärdestads låt Kaliforniens guld, allra sista refrängen i Alicia Keys "Empire State of Mind (Part II) Broken Down" och början av refrängen i Muses låt Supermassive Black Hole. Riktigt ledsamt, för skadan är skedd och jag kan inte få tillbaka det finaste igen.

Låten jag lyssnar på just nu som jag är rädd kommer hamna i denna utslitningskategori är Lana del Reys låt Off To The Races. Så enkel refräng men så sjukt snygg!

Torka när sommaren rinner iväg med regnet

Nä, det här med att blogga på sommaren var tydligen ingen hit i år. Jag är nöjd med sommaren, förutom att jag längtar hem till Lund, längtar tills jag blir ledig i augusti och längtar efter att bada. Jag som ser mig själv som en vattenälskare känner inte alls igen mig själv i år eftersom jag inte har badat en enda gång hittills. Lite skandal faktiskt. Måste jobba på det!

Gick på bröllop i lördags och såg min habibi och hennes fästman bli herr och fru. Jag grät floder under vigseln, det var underbart fint.

 Herr och fru Thulin nyss utskridna från kyrkan.

Festen som följde var ett långt lyckorus, hela kvällen igenom!

om att packa upp och ner människor i lådor

Det absolut roligaste med att vara hemma över sommaren är att ha nästan alla sina närmsta kompisar så nära en. När jag åker hem till Lund då är det som att jag samtidigt packar ner en del av mina gamla vänner i en låda. Visst håller vi kontakt med telefon och internet men det blir inte samma sak. För man kan inte slänga iväg det där sms:et där man föreslår att vi ska ses imorrn, för man är ju en miljard mil bort. Man kan inte ses och ta en öl och snacka skit eller se på film. Så jag packar ner men stänger inte lådan helt, så man ser fortfarande det som ligger däri. Jag skulle sakna alla för mycket om jag inte hade något nerpackningssystem. När jag är i Lund har jag ett kontaktnät och när jag är i U-town har jag ett annat. Och det suger ju, men det är nog ett nödvändigt ont för att jag ska må bra.

Nu är jag hemma, har packat upp hela lådan och det känns som slutet i en feel good-film (eller som i slutet av Grease när Sandy och Danny åker upp i bilen mot himlen, den synonymen funkar också hyfsat!).

Punkt slut!

Det känns tokigt att ha sommarlov, har verkligen på riktigt inte fattat det än. Jag vet att jag är godkänt i allt jag gjort i vår så det blir inga kompletteringar, men det är något bara en del av hjärnan vet. Den andra delen av hjärnan har bara tillfällig paus och väntar på nästa delkurs för terminen. Men kanske nästa vecka, när jag har spankulerat runt på Uppsalas gator en del och inte varit i skolan på länge och börjar längta lite efter mitt eget vardagsrum, då kanske det sjunker in.

Längtar mest efter midsommarafton just nu. Förra midsommarafton hos Jojo var så himla bra och jag var så glad och det var fint väder och fint folk och det var innan solen börjar gå ner tidigare igen. Och snapsen som jag och Axel svängde ihop på vodka och flädersaft var god. Hoppas verkligen att det blir en fin dag!

Idag är det halvbra väder. Eller ja, sol men samtidigt jättemycket moln, så det känns inte helt hundra. Har funderat hela morgonen på om jag ska våga ha bara ben eller om jag kommer ångra mig sekunden jag lämnar huset. Tror jag kommer ångra mig. Har tagit med mig så sinnessjukt mycket kläder hem för att jag just inte vill ångra att jag inte tog med något i efterhand. Man blir lite blind när man ska packa för en längre tid för egentligen vet man ju inte vad man kommer vara sugen på att göra eller ha på sig om tre veckor. Man får gissa järnet och gå på magkänslan, bara!

Hässleholms vackra natur!

Skam den som ger sig!

Jag som var så glad över min nya symaskin började ganska fort känna att vi inte var ämnade för varandra. Jag började skriva upp på ett papper sånt jag inte var så nöjd med, för att hålla koll på mina åsikter. En dag blev jag speciellt frustrerad och beslutade mig för att packa ner den och lämna in den mot en sprillans ny pfaff istället, som har den där övermatningen jag pratade om förut, och som dessutom inte har plast runt pressarfoten. Väldigt förmånligt att affären jag handlade hos ger en sån service att man kan byta in den man har köpt mot en annan! Så nu har jag åkt till Malmö och hämtat pfaffen, och har en good, good feeling! Den känns stabil och följsam, helt mekanisk. M-m-m!